Amerika-reportage

Bakom presidentvalet: Hur går det i kongressen?

2012-02-07T08:30:00.000-08:00

De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).

Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.

Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.

Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:

"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.

Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.

Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".

I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.

Sänkt arbetslöshet får Obama att stiga

2012-02-06T17:36:00.000-08:00

Arbetslösheten sjunker i USA för femte månaden i rad. I slutet av förra veckan kom nya siffror som visar att den officiella arbetslösheten nu är 8,3 procent, vilket är ganska precis vad den var när Barack Obama flyttade in i Vita Huset i slutet av januari 2009.

Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.

Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.

De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".

Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.

Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.

Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.

Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.

Roseanne Barr for president

2012-02-02T18:32:00.000-08:00

Nu är det definitivt klart: Skådisen Roseanne Barr vill bli nominerad som det amerikanska miljöpartiets presidentkandidat. I dag, torsdag, skickade hon in de formella dokumenten som krävs.

Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".

Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.

Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:

I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."

Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.

Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...

Primärval och ormar invaderar Florida

2012-01-31T09:09:00.000-08:00

Ormar intar Florida. Nej, jag tänker inte på de fyra republikanska presidentkandidaterna som den senaste veckan svärmat runt delstaten; Det är ju primärval nu i kväll (natt svensk tid).

Det handlar istället om riktiga ormar. Boaormar och anakondor bland annat. Normalt hör de inte hemma i Floridas biotoper, men under senare år har de spritt sig som Egyptens gräshoppor. Främst finns de i den stora nationparken Everglades, där deras närvaro börjar bli ett stort problem.

Ormarna har spritts på grund av att männiksor som tröttnat på att ha dem som husdjur har släppt ut dem i våtmarkerna runt Everglades. Som så ofta när man introducerar en tidigare främmande art i en ny biotop, så har hela ekosystemet påverkats. Ormarna har förökat sig blixtsnabbt, sannolikt på grund av den generösa tillgången på föda, i synnerhet mindre däggdjur. Men tillgången krymper nu snabbt.

En inventering som amerikanska forskare gjort - och som redovisades i går - visar att antalet däggdjur i nationalparken minskat drastiskt jämfört med motsvarande inventering gjord för runt 15 år sedan. Följden har blivit att ormarna nu söker sig bort från Everglades i jakten på föda. Enligt ormexperter kan de överleva så långt norrut som South Carolina.

Läs mer om ormutvecklingen i dagens Washington Post.

När vi ändå är inne på Florida: I kväll väntar alltså det fjärde primalvalet för GOP - det republikanska partiet. Det mesta tyder på att Mitt Romney tar hem delstaten, men Newt Gingrich ligger inte så där förfärligt långt bakom och osvuret är bäst.

Det finns åtminstone två saker som gör Floridavalet extra intressant: Det är den fjärde största delstaten i USA, vilket innebär att många delegater står på spel inför partikonventet. Och vinnaren tar allt. Det är således inget proportionerligt fördelande av delegater i Florida.

Occupy-rörelsens hopplösa taktik

2012-01-30T16:25:00.001-08:00

Vid lunchtid i dag gick fristen ut för de boende i den ockuperade parken McPherson Square i Washington DC. Sedan den 1 oktober har platsen varit centrum för "Occupy DC" - en gren av den numera globalt spridda occupy-rörelsen som började med Occupu Wall Street tidigt i höstas.

McPherson Square ligger bara några hundra meter från Vita Huset, mitt i maktens centrum. Och många är irriterade över att den statliga parkmyndigheten - i Washington DC finns både kommunala och federala parker och just denna är federal - låtit demonstranterna ockupera platsen utan att man ingripit.

"Tvinga bort dem!"

Det var i korthet budskapet från främst republikanska politiker i samband med en hearing i kongressen för någon vecka sedan. Och parkpolisen var inte sena att byta ståndpunkt efter det. Så i helgen fick ockupanterna besked om att de skulle flytta från parken senast klockan 12 i dag, måndag.

Till saken hör också att även stadens lokala politiker börjat tröttna på att ha det här gänget boende i en tältstad - eller rättare sagt två tältstäder, det finns ytterligare ett på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen. Nedskräpning och råttinvation har blivit några av följderna. Dessutom har ockupanterna med jämna mellanrum stoppat trafiken i området med köer och irriterade pendlare som resultat. Vid några tillfällen har det gått riktigt hett till runt parken, bland annat har folk blivit påkörda och vid ett tillfälle sköts en person ihjäl i området. Det är dock oklart om skottlossningen hade något direkt samband med ockupationen.

Så stämningen vid McPherson Square var spänd i förmiddags. Ockupanterna hade inga som helst planer på att lämna stället. Istället reste de ett jättetält - "Tent of Dreams" - över den stora statyn av general McPherson.

Jag besökte parken i eftermiddags. Ett par hundra personer fanns samlade och säkert minst ett 50-tal journalister. Däremot knappt en enda polis. Det fanns inga tecken på en förestående utrymning av stället.

Occupy-rörelsen har överlag tappat både i tempo och förtroende de senaste månaderna. Det är rätt få amerikaner, även på vänsterkanten, som fattar den politiska poängen med att bo i tält i ett par parker i centrala DC. Antalet politiska aktivister som faktiskt bor där har också minskat. Istället har de ersatts av allt fler uteliggare, som sett en möjlighet att kunna krypa in i ett tält och hyfsat hålla värmen under den bistra DC-vintern. De hemlösa i den amerikanska huvudstaden har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen slog till och platserna på härbärgen och tillfälliga boende räcker inte långt. Visst finns de uteliggare som sympatiserar med de politiska budskapen som occupy-rörelsen står för, men de flesta är överhuvudtaget inte intresserade av politik eller av rörelsens krav och åsikter. De har fullt upp med att överleva, Många av dem har dessutom missbruksproblem och/eller har olika psykiska sjukdomar eller funktionshider.

Utveckligen har lett till att det politiska budskapet - som främst handlar om en protest mot de allt större skillnaderna mellan de rikaste och alla andra ("the 99 per cent") - hamnat i skymundan. Istället har råttor, drogmisstankar, våldsamheter och utslagenhet dominerat debatten kring McPherson Square och Freedom Plaza.

På de flesta andra håll i USA har de ockuperade ställena övergivits. Några gånger efter polisinsatser och våldsamheter, andra gånger helt frivilligt.

Det är en tidsfråga innan en större polisstyrka går in också på de två occupy-platserna i Washington och rensar bort tälten. Frågan är hur våldsamt det kommer att bli.

En annan fråga, som är betydligt mer intressant, är hur motståndet mot de ökade klyftorna i USA ska kanaliseras och organiseras i fortsättningen. Att ockupera parker och bo i tält är nog ingen riktigt framgångsväg. Det är dags att ta till andra - och mer genomstänkta - metoder om den här rörelsen ska bli någon kraft att räkna med inför höstens president- och kongressval. Det här med att ockupera parker är ärligt talat en rätt hopplös taktik.

Läs mer om Occupy DC och vad som hänt den senaste tiden här.

Ett stort tält restes i dag på McPherson Square, som en protest mot parkpolisens planer på att utrymma parken.

Det rådde en rätt spänd väntan under måndagseftermiddagen. Många trodde att polisen skulle storma parken. Men ingenting hände.

Ett stort antal TV-kameror och journalister fanns på plats.

Även på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen, väntade man på polisen.

Från vilken planet kommer Newt Gingrich?

2012-01-27T06:49:00.000-08:00

Om åtta år ska amerikanerna ha en permanent, bemannad bas på månen.

Det löftet gav presidentkandidaten Newt Gingrich i går, torsdag, inför en jublande skara på Floridas "Space Coast".

Frågan är vilken planet Gingrich kommer ifrån.

Rymdkusten i Florida, som under lång tid varit ett frodande tillväxtområde tack vare de miljarder som den amerikanska staten pumpat in i olika Nasa-projekt, har under senare år drabbats hårt av neddragningar och besparingar. USA:s satsning på rymdprogrammet minskade redan under den förra presidentens tid och Obama har inte prioriterat det. Den sista färden med rymdfärjan genomfördes för några månader sedan och just nu finns det egentligen inga nya storstilade och konkreta planer - även om det talas om satsningar på bemannade rymdfärder till Mars.

Nedskärningarna har lett till att Nasa sparkat folk och som en direkt följd har även en mängd privata företag i området fått problem och antingen lagt ner verksamheten eller minskat på personalstyrkan. Det finns med andra ord ett utpräglat missnöje i området med den förda politiken och Newt Gingrich var inte sen att utnyttja detta.

Hans löfte om en bemannad och permanent amerikansk månbas inom åtta år ("i slutet av min andra mandatperiod") avfärdas dock i stort sett av alla - inklusive hans republikanska kollegor. Det är liksom inte läge att föreslå en satsning på tusentals miljarder dollar när partiets företrädare (inklusive Gingrich själv) stenhårt går ut och kräver drastiska nedskärningar i den federala budgeten.

Gingrich själv hävdar att 90 procent av kostnaden ska täckas av privata investeringar. men alla undrar varför näringslivet skulle vara intresserat av att bygga upp en permanent månbas. Vad skulle vara syftet?

Eller som Mitt Romney uttryckte saken i samband med gårdagens TV-debatt:

“I spent 25 years in business. If I had a business executive come to me and say they wanted to spend a few hundred billion dollars to put a colony on the moon, I’d say, ‘You’re fired!'"

Romney påpekade också att det finns rätt mycket annat som bör prioriteras högre just nu, till exempel sjukvård och utbildning.

Newt Gingrich har berättat att han älskade att läsa science fiction när han var ung och att Isaac Asimovs "Stiftelsen" tillhörde favoriterna. Han har också tidigare uttryckt att USA bör ha ambitionen att placera minst 13 000 medborgare på månen för att på så sätt kunna utropa den till en amerikansk delstat.

I vissa lägen kan jag verkligen gilla höflygande, galna och spännande idéer. Men att satsa så oerhört mycket resurser på ett tämligen meningslöst projekt som att bygga en månbas är närmast osmakligt. Det finns så väldigt mycket vettigare saker att lägga ner resurser på. Herregud, folk svälter ju fortfarande på den här planeten. Mängder av barn och vuxna dör varenda dag i onödan i sjukdomar som kan botas - om de bara haft råd med vaccination eller läkemedel. Även på hemmaplan, i USA, ökar fattigdomen. Alltfler är beroende av välgörenhet och food stamps. Tusentals barn kan knappt läsa när de slutar skolan.

Kanske är det dags att komma ner på Jorden igen, Newt?

Historien om Joe Paternos förtidiga död

2012-01-23T09:44:00.000-08:00

Att vara först är den viktigaste drivkraften för en journalist och för en redaktion - särskilt om man jobbar med nyheter. Men att ständigt sträva efter att vara först - eller åtminstone vara snabb - har sina uppenbara risker.

I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.

Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.

Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.

Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.

Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.

En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.

"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.

Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.

Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.

Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.

Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.

Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:

"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."

Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.

Juholts fall - symptomatiskt för Oskarshamn

2012-01-21T08:39:00.000-08:00

Håkan Juholt kastade alltså in handduken. Vi kollade direktsändningen från Flanaden i Oskarshamn och jag kunde inte låta bli att känna en viss förstämning. Inte bara för Håkans skull, utan för min gamla barndomsstad.

Jag tog en motorcykeltur dit i somras, stannade några dagar och slogs av att många kände en påtaglig stolthet över att Juholt placerat stan på den politiska kartan. Snacka om att kommunen behövde det.

Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, där socialdemokratin har regerat i åtminstone runt 80 år. Ibland med stöd av andra partier, men ofta med egen majoritet. Stan är helt präglad av arbetarkommunen och fackföreningsrörelsen i kombination med kooperationen, folkets hus-rörelsen, ABF och andra organisationer direkt eller indirekt knutna till den s-märkta delen av arbetarrörelsen.

Under min uppväxt där, på 1970-talet, fanns inga tvivel om vem som bestämde i Oskarshamn. Det var Partiet. Det gick bra för kommunen, folkmängden ökade, de stora industrierna skrek efter folk. Varvet, där vår far arbetade, levererade stora 30 000-tonnare. Liljeholmen flyttade ner från Stockholm och byggde fabrik där mamma fick jobb.

Det var en stad full av framtidstro, styrd av tunga män som gav begrepp som grå- och betongsossar ansikten.

Sedan hände det rätt mycket under en följd av år som sakta men säkert försvagade partiets dominans och och stans position. Kommunen förändrades, åldrades. De tunga tillverkningsindustrierna - som varvet och Scania - började gå sämre. De unga flyttade i allt större utsträckning från stan för att plugga på andra håll. Folkmängden, som växt rätt kraftigt under 1900-talet, nådde sin topp runt 1980. Därefter har kommunen stadigt tappat invånare. I dag finns det 2000 färre oskarshamnare än för 30 år sedan.

Det är alltså en stad som gått från självsäkerhet, tillväxt, framtidstro och stolthet till en kommun som präglas av minskad befolkning, ingen högre utbildning, arbetsmarknad med tveksamma framtidsutsikter och ett drastiskt försämrat självförtroende.

Med den bakgrunden är det klart att Håkan Juholts partiledarskap betydde mycket för Oskarshamn. Äntligen fanns det anledning att sträcka på ryggarna och känna att stan fortfarande hade något att komma med.

Desto tuffare nu, när det nesliga nederlaget är ett faktum. För det här är inte bara tragiskt för Håkan personligen. Det är också en oerhört tung förlust för en kommun som är i skriande behov av ljuspunkter och ökad självkänsla.

Jag kan inte låta bli att tänka att Håkan Juholts fall är symptomatiskt inte bara för partiet. Utan också för Oskarshamn.

Håkan Juholt och det stora drevet

2012-01-20T11:31:00.000-08:00

Uppdaterad

Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.

Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.

Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.

Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.

Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.

Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."

Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.

Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.

Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.

God spiral för Gingrich

2012-01-19T16:11:00.001-08:00

Bara fyra kvar i den republikanska nomineringsprocessen. I dag la Texas-guvernören Rick Perry ner sin kampanj och uttalade sitt stöd för Newt Gingrich.

Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.

Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.

Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.

Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.

Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.

Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...

Rikast vinner i amerikanska val

2012-01-17T11:42:00.000-08:00

De blir allt färre, de republikanska presidentkandidaterna. Häromdagen hoppade Jon Huntsman av. Huntsman var den mest moderata kandidaten i gänget och personligen trodde jag nog att han skulle hänga i ett tag till. Hans tredjeplats i det förra primärvalet - i New Hampshire - var ju trots allt en framgång för honom. Men tydligen är hans kampanjpengar i stort sett slut och enligt opinionsmätningar så har han bara rört sig marginellt uppåt i de närmaste valen, i South Carolina och Florida.

Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.

Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.

Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.

Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.

Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.

Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.

Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.

Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?

Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".

Om Ystads Allehandas utrikeskrönika och svensk utrikesjournalistik

2012-01-11T10:57:00.000-08:00

En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".

När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.

Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.

Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.

Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.

På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.

I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.

Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...

Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?

Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.

Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.

Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.

Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.

Detta om detta.

YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.

För mycket om amerikansk politik i svenska medier?

2012-01-11T07:08:00.000-08:00

Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).

Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.

Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.

Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.

Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.

Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.

Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.

Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.

Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.

Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.

Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.

Statistiken vinner valet för Obama

2012-01-06T08:08:00.000-08:00

Underskatta aldrig statistiken makt.

Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.

När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.

I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.

Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).

Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.

De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.

Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.

Avhopp i republikanska presidentfältet

2012-01-04T08:38:00.000-08:00

Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.

Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.

Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.

Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.

Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.

Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....

Nedräkning i Iowa

2012-01-02T14:09:00.000-08:00

Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.

Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.

Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.

Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.

Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.

Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.

Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.

Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...

Första riktiga splittringen för republikanerna

2011-12-22T17:40:00.000-08:00

Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.

Hoppas ni har överseende.

Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.

Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.

Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.

Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?

Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.

Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.

Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.

Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.

"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.

Och han får medhåll av republikanska strateger:

"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.

Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.

På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).

Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.

I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.

Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.

Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...

Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Om boxningens vidare betydelse

2011-12-12T07:06:00.000-08:00

Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).

Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.

Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.

Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.

Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.

Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.

Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.

Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.

Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.

Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.

Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.

"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.

Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.

För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.

Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.

Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.

Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).

Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.

Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.

Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.

Obama retar upp vänstern och flörtar åt höger

2011-12-08T06:00:00.000-08:00

Den amerikanska vänstern får allt svårare att stödja Barack Obama.

För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.

I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.

FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.

Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.

Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.

Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.

Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.

“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.

"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.

Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.

Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.

Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.

För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.

Läs mer i dagens Washington Post.

Det som talar för Obama

2011-12-02T15:47:00.000-08:00

Det finns åtminstone två saker som pekar mot att Barack Obama kommer att vinna nästa års presidentval och få fyra nya år i Vita Huset:

1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga

2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.

Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.

Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.

Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.

Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.

Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.

I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.

Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.

Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.

Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...

Förtroendet för massmedierna fortsätter att minska

2011-11-29T07:36:00.001-08:00

Av olika skäl (bokskrivande, jobb som omvärldsanalytiker, har haft Lennart Weibull som lärare...) har jag följt Göteborgs universitets/Medieakademins så kallade Förtroendebarometer sedan den drog igång i slutet av 1990-talet. Barometern är långt ifrån komplett eller perfekt - bland annat saknas det en mängd indikatorer och mätobjekt och själva mättekniken har dessutom förändrats under årens lopp, vilket gör det svårt att dra några säkra slutsatser eller se det stora sammanhangen.

Men trots bristerna är barometern intressant och det finns egentligen ingen motsvarande undersökning som tittar närmare på det svenska folkets förtroende för olika institutioner i samhället.

Nu har precis årets barometer presenterats och en snabb överblick ger vid handen att den generella trenden verkar fortsätta: Vårt förtroende för olika samhällsföreteelser, vare sig det är företag, politiska partier, myndigheter, medier eller sjukvård minskar.

Vi blir helt enkelt mer och mer kritiska.

Frågan är varför. Det är lätt att tro att det minskade förtroendet beror på att de här institutionerna gör ett sämre jobb eller klantar till det mer nu jämfört med förr. Och i vissa fall är det säkert så; att kungahuset och Ikea rasar i förtroende kan ju rätt lätt förklaras med att representanter för dessa båda storheter inte direkt rosat förtroendemarknaden under senare tid.

Men det att vi rent allmänt tappar förtroendet tror jag är mer komplext än att det skulle handla om ett eller annat missgrepp eller klantighet. Det handlar snarare om effekten av Det Upplysta Samhället. Låt mig förklara:

Förr var informations- och kunskapsspridningen såväl långsam som begränsad och starkt filtrerad (rent av cencurerad "för folkets bästa"). Det var i stort sett bara samhällets elitskikt som hade god och snabb tillgång till fakta och kunskap.

Allt det där har förändrats drastiskt de senaste decennierna. Nu är tillgången på kunskap momentan och gränslös - och är tillgänglig för alla. Alltså ifrågasätter vi tidigare helt trovärdiga och patriarkala källor och institutioner på ett helt annat sätt i dag. Det finns alltid alternativ kunskap, alternativ information, alternativa åsikter att hitta - snabbt och enkelt.

Det här skapar förstås problem institutioner som bygger sin verksamet på förtroende och trovärdighet. Hur ska man kunna upprätthålla förtroendet för det man säger i det nya informationssamhället?

Det här tror jag är en nyckelfråga för t ex myndigheter som vill påverka våra levnadsvanor till det bättre, för organisationer som vill få oss att lyssna på deras åsikter, för företag som vill få oss att köpa deras produkter och - inte minst - för massmedier.

Just massmedierna har upplevt en konsekvent nedåtgående trend i Förtroendebarometern. När mätningarna inleddes 1997 så hade de undersökta massmedierna ett "förtroendesnitt" (stort eller mycket stort förtroende) på omkring 46 procent. I dag är motsvarande siffra nere på runt 36 procent. Såväl radio/TV som dagspress har minskat i förtroende.

Det här är allvarligt för medierna. Ytterst kan man säga att deras enda egentliga konkurrensmedel är just förtroendet - att de är trovärdiga, sanna och relevanta i sin nyhetsrapportering. Klarar de inte av att upprätthålla denna grundläggande förutsättning för sin existens, då är det lätt att förstå att branschen hamnar i en djup kris. Då går vi någon annanstans för att hitta information, nyheter eller kunskap.

Det finns dock undantag från regeln. Sveriges Radio, som rimligen måste anses ha landets utan konkurrens bästa nyhetsredaktion, tillhör de få medier som klarat sig väl i den här mätningen. SR har haft en svagt uppåtgående trend och har de senaste åren legat rätt stabilt på strax under 80 procent.

Jämför det med t ex TV4, som under senare år kraftigt bantat sin nyhetsredaktion och inte alls håller samma nivå på journalistiken i dag jämfört med för några år sedan: Förtroendet för kanalen har rasat - från 65 procent 1997 till 36 procent 2011.

Således: Journalistiskt kvalitet verkar löna sig. Och det är mycket glädjande. Det är bara att önska att flera av medieägarna inser det.

Dirty Campaigning

2011-11-23T14:19:00.000-08:00

Det negativa, för att inte säga fula, kampanjandet ("dirty campaigning") är något typiskt för amerikanska val. Negativa kampanjer fokuserar på att framställa sin motståndare i så ofördelaktig dager som möjligt, i stället för att föra fram sina egna åsikter i första hand.

Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.

I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.

I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:

"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".

Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).

Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:

"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."

Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...

Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.

Läs om storyn i dagens New York Times.

Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.

Herman Cains tur att göra bort sig...

2011-11-15T07:05:00.000-08:00

Jaha, vad ska man säga. Nu har Herman Cain, en av de åtta i det republikanska utmanarfältet inför presidentvalet, gjort en Rick Perry; gjort bort sig i samband med en utfrågning. Se klippet här nedan.

Cain, som så sent för ett par veckor sedan var uppe på ungefär samma opinionssiffror som Mitt Romney, sjunker nu som en sten i mätningarna och får nog, liksom Rick Perry, betraktas som körd i det här racet. Redan innan det här pinsamma framträdandet (om Obamas Libyen-politik), var han i utförsbacken på grund av anklagelser från flera håll om olämpliga sexuella närmanden.

Som Sveriges Radios utmärkta Washingtonkorrespondent Ginna Lindberg beskrev det nyligen, så påminner kampen om vem som ska bli republikanernas presidentkandidat om en en berg- och dalbana. Först klättrade Michele Bachmann upp som en raket. Sedan föll hon ner. Därefter stormade Donald Trump in. Och rasade. Rick Perry - upp som en sol och ner som en pannkaka. Och nu ser vi hur Cain försvinner i nerförsbacken.

Den som är på väg upp i berg- och dalbanan är Newt Gringrich. Enligt senaste opinionsmätningen från CNN ligger han nu bara två procentenheter bakom Mitt Romney (24 respektive 22 procent).

Samma Washingtonkorrespondent som ovan publicerade i morse påpassligt ett reportage om Gringrich i samband med att hon träffade honom i Iowa. Här är en länk till inslaget.

Ginna Lindberg (okej, jag råkar känna henne rätt väl...) har dessutom i dag tilldelats radionprogrammet Språkets språkpris - grattis!

Presidentkandidater fortsätter att göra bort sig

2011-11-10T07:58:00.000-08:00

Det är inte lätt att vara republikansk presidentkandidat och det är väl bara att konstatera att partiet inte lyckats få fram en riktigt stark utmanare till Barack Obama. Så paradoxalt nog kan Obama bli återvald inte för att han lyckats särskilt bra som president, utan för att motståndarna är för svaga.

Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.

Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.

Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...

En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.

Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.

Tack vare bristen på starka utmanare.

Republikansk besvikelse i Ohio efter facklig seger

2011-11-09T07:13:00.000-08:00

I går, tisdag, var det val och folkomröstningar i flera delstater - bland annat i grannstaten Virginia, där republikanerna överlag gick framåt kraftigt och nu verkar få majoritet i båda kamrarna i delstatens parlament. Valet är ännu inte sluräknat och just nu är det väldigt tätt när det gäller den sista senatsplatsen, men det lutar åt att mandaten går till en republikan.

Men republikanerna fick också åtminstone en kraftig motgång i går.

I delstaten Ohio röstade folket nej till den republikanske guvernören Jon Kasish förslag att förbjuda fackföreningars möjlighet att teckna kollektivavtal för offentligt anställda. Den oväntat stora vinsten för fackföreningsrörelsen - 61 procent sa nej - förvånade republikanerna, som på förhand var rätt säkra på segern och Kasish var tämligen ödmjuk efter förlusten. "Vi kanske gick för fort fram", sa han bland annat i en kommentar.

Även i delstaten Mississippi åkte högerkrafterna på en smäll. Där handlade folkomröstningen i praktiken om rätten till abort - även om de röstberättigade konkret tyckte till om den klassika frågan: Ska ett mänskligt ägg betraktas som en person direkt när det befruktats? Nej, tyckte 59 procent av de röstande. Frågan har tidigare prövats i andra delstater och har aldrig gått igenom, men många trodde att konservativa Mississippi skulle bli den första delstaten att säga ja till den här definitionen av det mänskliga livet.

Så blev det alltså inte och resultatet ses som ett stort bakslag för den starka pro life-rörelsen här i USA.

Jag bör tillägga att det finns rätt många republikaner som är abortförespråkare och även en del demokrater som är benhårda pro life-anhängare, så det här är ingen klockren partskiljande fråga.

Slutligen ett tips: Sveriges Radios USA-korrespondenter är för närvarande ute på en roadtrip för att kolla hur det egentligen står till med Amerika så här ett år före nästa presidentval. Även om jag råkar vara rätt partisk i sammanhanget, så vill jag ändå säga att det är en serie oerhört intressanta reportage och nyhetsinslag som ligger samlade under vinjetten "State of the Union" på SR:s webbplats. Senast nu i morse publicerade Ginna Lindberg en fascinerande historia om hur Noaks Ark åter byggs upp i Kentucky - i formen av en nöjespark...

Ginna och Sten Sjöström kommer att vara ute på turné under en dryg vecka till och leverera ett antal reportage från olika håll i detta gigantiska land.

USA:s bästa cykelstäder

2011-11-06T08:12:00.001-08:00

I takt med ökande bensinpriser, större miljömedvetande och bättre kunskap om vikten av att röra sig har antalet vardagscyklister i USA ökat kraftigt de senaste åren.

Problemet är bara att det amerikanska samhället överlag är väldigt dåligt anpassat för cyklister. I princip har tätortsplaneringen de senaste 75 åren byggt på ett enda transportmedel: Bilen.

Så nu, när vägar och gator plötsligt börjar fyllas med cyklister på väg till och från jobb, skola eller butiker, så uppstår en del problem. Vägar, korsningar, rondeller är inte alls anpassade för tvåhjulingar. Det finns inga cykelbanor och oftast ingen plats för cyklar ute i körfälten. Följden blir att cyklisten antingen tar sig fram på trottoaren (i den mån det finns sådana), med påföljd att fotgängarna (i den mån det finns sådana) blir irriterade och undanträngda. Eller så cyklar man ute på vägen, vilket innebär att man i praktiken stänger av en fil eftersom bilarna inte har någon plats att köra om. Konsekvensen blir irriterade bilförare som tycker att cyklisten ska flytta på sig och rätt ofta vansinniga och för cyklisten direkt livsfarliga omkörningar.

Jag har rätt stor erfarenhet, både som bilförare och som cyklist här i DC, och kan intyga att det finns stort förbättringspotential när det gäller cykling här. Det är ingen tillfällighet att jag började använda hjälm för första gången i mitt liv när jag började ta mig fram på två hjul i den täta trafiken i centrala Washington. Här har man så smått börjat införa särskilda filer för cyklister, men det finns fortfarande knappt en enda ordentlig cykelväg, skild från bilarna och fotgängarna och bilister är överlag väldigt ovana att samsas om utrymmet med cyklister.

Tidningen Bicycling rankade nyligen USA:s cykelvänligaste städer. På första plats kom Minneapolis, som har satsat rejält på att bygga upp ett nät av cykelbanor i och omkring sta'n. I övrigt domineras listan av västkust-städer. Tvåa är Portland, en "klassisk" cykelstad i USA. Sedan följer Boulder, Seattle, Eugene (Oregon), San Francisco, Madison (Wisconsin), New York (lite förvånansvärt kanske), Tucson (Arizona) och Chicago.

Washington DC kommer på en hedrande 13:e plats och tidningen pekar särskilt på att staden var först i landet med att införa ett så kallat bike sharing-program - ett system som gör att man har tillgång till "pendlarcyklar" genom att betala en årligt (och måttlig) medlemsavgift. Dessutom bygger som sagt Distriktet ut sitt cykelbanenät kontinuerligt.

Men trots att det händer en del positivt runt om i landet, så återstår det väldigt mycket att göra för att skapa en vettig, säker och god cykelmiljö. På många ställen är det i praktiken helt omöjligt att ta sig fram på två hjul eftersom det helt enkelt inte är tillåtet att cykla.

Webbsajten 24/7 Wall St har gjort en sammanställning av de "tio mest vänliga städerna för en icke-bilist" (det låter bättre på engelska..). Redaktionen tittade på indikationer som hur stor andel av stadens invånare som faktiskt har praktisk möjlighet att ta sig fram med kollektiva transportmedel, hur ofta tunnalbana och bussar går, hur många som cyklar till jobb eller skola och liknande.

Om man saknar bil så bör man - enligt studien - bosätta sig i San Francisco (etta på listan), Portland eller New York. Där finns det gott om alternativa transportsätt som överlag fungerar bra, snabbt och bekvämt.

Extra avgifter leder till försenade flyg

2011-11-01T11:08:00.000-07:00

All utveckling är inte av godo. Det finns det många exempel på. Ett sådant tar New York Times upp i dagens tidning.

Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.

Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.

Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.

Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).

Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.

Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.

Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.

Det är fullständigt logiskt.

Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.

Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.

Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.

Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...

Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.

Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.

Artikeln i NY Times hittas här.

Amerikanskt statligt stöd gav jobb - i Finland

2011-10-23T17:53:00.000-07:00

President Barack Obama har åter hamnat i blåsväder på grund av sitt stöd för "gröna företag". Den här gången handlar det om det biltillverkaren Fisker Automotive.

Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.

Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).

Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.

Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.

Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.

Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.

Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.

Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.

Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...

Knappt någon tar Herman Cain på allvar

2011-10-17T19:06:00.000-07:00

Hans popularitet har stigit som en raket och han har nu lika bra opinionssiffror som Mitt Romney - i flera undersökningar leder han till och med.

En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.

Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.

När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.

Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.

Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.

Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.

Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.

Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?

Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.

Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.

Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...

Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.

Vad tänker Mona Sahlin nu?

2011-10-10T19:49:00.000-07:00

Ja, vad ska man säga om mina gamla klass- och barndomsvän, tillika partordförande för Socialdemokraterna, Håkan Juholt.

Uppenbarligen har han fått ut mer pengar via riksdagens bidrag för dubbelt boende än han varit berättigad till. Och detta har lika uppenbarligen pågått i flera år. Totalt handlar det om mycket pengar; Enligt uppgifter i medierna 160.000 kronor.

Det är rätt mycket mer än vad Mona Sahlin köpte choklad och blöjor för. Hon fick avgå som minister då, men kom så småningom tillbaka och blev partiledare. Och därefter mer eller mindre sparkad efter Socialdemokraternas taskiga resultat i förra valet.

En av dem som gick ut hårdast mot Sahlin efter valet var - Håkan Juholt.

Jag undrar var Mona Sahlin tänker nu.

Hur allvarlig är då Juholts bidragsaffär? Kanske betydligt allvarligare än vad jag trodde inledningsvis. Åtminstone var det tanken som slog mig när jag tidigare i dag fick ett mejl från en kompis som jobbar som journalist här i Washington DC. Rubriken på mejlet var "Oh oh" och han skrev bland annat att det "seems that your classmate is in some hot water". Sedan hade han klippt in en ganska rejäl Reuters-artikel om att en förundersökning nu inletts mot Håkan Juholt.

Ibland är det nyttigt att läsa om något i den svenska ankdammen via internationella medieögon. Det ger en perspektiv.

Jag börjar luta åt att Juholts "affär" inte är något som kommer att blåsa över, snabbt och enkelt. Naturligtvis kommer en del att avgöras om åklagaren faktiskt driver det här till åtal. Läggs förundersökningen ner inom några dagar så kanske Juholt kommer undan med blotta förskräckelsen. Men han och partiet får garanterat ägna rätt mycket tid och energi på att förbättra bilden och ryktet.

Kommer förundersökningen pågå en längre tid så blir det allvarligare för Juholt. Ju längre desto allvarligare.

Och blir det åtal, är det naturligtvis inget annat än en katastrof och sannolikt omöjligt för honom att sitta kvar - oasvett om han blir dömd eller inte.

Hur kommer det sig då att en person som Håkan Juholt, som inte direkt är någon duvunge inom politken, klantar till det så här? Varför är det så himla svårt att hålla sig till regelverket? Borde inte en politiker som Juholt, som tydligt tar ställning för de socialt utsatta i samhället, ha en inbyggd moralisk kompass som leder honom rätt? Hur kan han, medvetet eller omedvetet, bara låta tiotusentals orättfärdiga kronor rulla in på lönekontot?

Jag vet inte.

Men det är utan tvekan illa skött och omdömeslöst. Och det är tragiskt att sådana här saker dyker upp när den politiska diskussionen istället borde handla om sakfrågor och väsentligheter och inte om sådant här.

Sarah Palin och Chris Christie sa nej

2011-10-05T17:31:00.000-07:00

Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.

De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.

Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.

Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.

Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.

De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.

Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.

Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.

Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.

Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.

Svenska kanelbullens dag uppmärksammas i USA

2011-10-04T06:30:00.000-07:00

Eftersom jag en gång har lovat att rapportera om "stort och smått ur det digra nyhetsflödet här i USA", så kan jag helt enkelt inte låta er gå ovetande om denna lilla läckerbit:

NPR, National Public Radio, uppmärksammade i morse att det är "Cinnamon Bun Day" i dag i Sverige. Detta tillkännagivande gjordes i samma veva som man rapporterade om Nobelpristagarna i fysik och sände en bit från Vetenskapsakademiens presskonferens i Stockholm.

Sverige - känt för allt från bullar till Nobelpris...

Wall Street-protesterna sprider sig

2011-10-03T08:29:00.001-07:00

Den så kallade "Occupy Wall Street"-aktionen, protesterna intill New Yorks Citys finanskvarter, går nu in på sin tredje vecka och håller på att utvecklas till något av en folkrörelse.

Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".

"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.

Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.

Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).

Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").

Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.

Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.

Tre dygn i bilkö = succé för delad cykel

2011-09-30T10:07:00.001-07:00

Tre dygn.

Eller 73 timmar.

Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.

Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.

Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.

Det är horribla siffror.

Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.

Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.

För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.

Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.

Den amerikanska synen på dödsstraff

2011-09-22T06:46:00.000-07:00

Nästan sju av tio amerikaner är för det. Barack Obama är för det. Alla 44 presidenter utom FDR, Franklin D Roosevelt, har varit för det.

Dödsstraffet.

För närvarande kan brottslingar bestraffas med döden i 36 av USA:s 50 delstater samt på federal (nationell) nivå och inom militären.

Sedan dödsstraffet återinfördes efter ett beslut i Högsta Domstolen 1976 har totalt 1 266 personer avrättats i 34 olika delstater. Dessutom har tre personer dödats på federal nivå. Fler än 3 200 personer är dömda till döden och sitter i så kallad "Death Row".

Texas är den delstat som ägnar sig överlägset mest år avrättningar. Sammanlagt 475 personer mött döden här sedan 1976.

För en europé är det rätt svårt att förstå amerikaners positiva inställning till dödsstraff och avrättningar. Jag satt och följde den makabra historien om Troy Davis i går. Davis dömdes till döden i Georgia efter att ha befunnits skyldig till ett polismord 1989. han har konsekvent hävdat att han varit oskyldig och det finns ett antal oklarheter i fallet - bland annat har sju av nio vittnen i efterhand tagit tillbaka sina vittnesmål och hävdat att de tvingats eller påverkats till att peka ut Davis av de poliser som förhört dem.

Trots osäkerheten skulle Troy Davis dödas i går kväll. Men en halvtimme innan utsatt tid, sköts avrättningen upp. Högsta Domstolen i Washington DC hade bestämt sig för att göra en sista granskning. Tre timmar senare kom beskedet. Ingen ändring, ingen omprövning.

Troy Davis förklarades död 23.08 lokal tid, efter att ha fått en dödande injektion.

Nyhetskanalen CNN intervjuade direkt efteråt den dödade polismannens mamma, som sa att hon kände sig lättad och att hon nu äntligen kunde lämna det här bakom sig och finna frid.

Hon hade aldrig tvekat på att Davis var skyldig. Rättvisa var skipad.

Och det är väl där någonstans vi möjligen hittar nyckeln och förklaringen till att så många amerikaner, även en majoritet av personer som säger sig vara demokrater, är för dödsstraffet; här finns en kultur som fokuserar på hämnd, det personliga ansvaret och "rättvisa".

Har du dödat min son, så ska du dö - omständigheter eller motiv kring mordet spelar ingen större roll.

Att det sedan en eller annan oskyldig avrättas av misstag, det är ett pris som man får betala.

Läs mer om dödsstraffet i ett av mina tidigare blogginlägg samt på min privata blogg i går kväll.

Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi

2011-09-16T07:32:00.000-07:00

För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.

Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.

Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.

Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.

För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.

Det finns alltså en marknad, utan tvekan.

Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.

Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.

Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.

Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.

Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.

Julen kommer tidigt i år

2011-09-12T18:31:00.000-07:00

Härom veckan reagerade jag över att vår lokala stormarknad lagt fram Halloween-grejerna. Pumpor, godispåsar, attiraljer av olika slag fanns framme på hyllorna i stora mängder redan i början av september, nästan två månader före denna stora spök- och godisdag den sista oktober.

Men det är ingenting jämfört med vad andra butiker sysslar med. För allt fler plockar fram sina julsaker allt tidigare.

USA Today rapporterade häromdagen att den stora kedjan Costco började julskylta redan den 1 september. Och konkurrenterna ligger i startgroparna, de också.

Home Depot drar igång julen om en vecka. Kmart och Sears den 25 september. Och Walmart, USA:s största butikskedja om jag inte helt missminner mig, ungefär samtidigt. Normalt har de annars börjat i mitten av oktober.

Förklaringen till att julen kommer tidigare i år är den ekonomiska krisen. Genom att förlänga säsongen hoppas kedjorna kunna dra in en och annan extra slant från oss konsumenter. Det handlar ju inte bara om julklappar utan också om utsmyckning och julattiraljer av allehanda slag. Och man kan väl aldrig få tillräckligt många kulor att hänga i grenen?

Varuhuskedjan med det svenskklingande namnet Nordstroms går dock mot denna jultrend.

"Vi har länge haft traditionen att inte julskylta våra butiker förrän efter Thanksgiving. Vi tycker att man ska fira en högtid i taget", säger deras talesperson till USA Today.

Hon har onekligen en poäng. Hur många högtider kan man egentligen skylta för samtidigt? Det känns en aning förvirrande att gå omkring i en butik där julprydnader slåss om utrymmet med pumpor till Halloween och Thanksgiving-kalkoner...

Nedräkning inför tioårsdagen

2011-09-07T08:29:00.000-07:00

Nedräkningen inför tioårsdagen av 9/11-attackerna är i full gång och alla stora amerikanska medier är naturligtvis fulla av reportage - väldigt många på temat "vad hände se'n?".

Brandmän och räddningspersonal från New York City intervjuas frekvent, liksom naturligtvis ett stort antal anhöriga till de som miste livet i attackerna. Några av de mest lyssnings- och läsvärda har varit samtal med barn till omkomna - hur deras liv påverkats av att deras pappa eller mamma dog i den mest omfattande terrorattack - direktsänd dessutom - som någonsin skett i USA. Många av dessa barn är nu unga vuxna och kan reflektera över det som hände med lite mer distans så här tio år senare.

Många reportage tar upp vinkeln om hur USA förändrats under den här perioden. Och ser man i backspegeln, så var det ett helt annat land då, i september 2001, jämfört med i dag. 2000-talet har varit tufft för landet och dess invånare. Arbetslösheten har fördubblats, konkurrensen från andra växande ekonomier har blivit allt mer kännbar och den amerikanska självbilden - störst, bäst och vackrast - har börjat krackelera på allvar.

USA har, som en direkt eller indirekt följd av attackerna den 11 september 2001, inlett flera krig och betydligt fler amerikaner har dött i dessa krig än de som fick sätta livet till i New York, Pentagon och i det störtade planet i Pennsylvania. I terrorattackerna dog nästan 3 000 personer. I striderna i Irak och Afghanistan har mer än dubbelt så många omkommit (minst, det beror lite på hur man räknar) - och då handlar det bara om amerikaner. Mångdubbelt fler irakier och afghaner har dött under krigen.

På själva årsdagen på söndag kommer det att bli ett stort antal manifestationer runt om i USA. Här i Washington DC ska president Obama, tillsammans med bland andra representanter från båda politiska lägren, från militären och från anhöriga, att samlas till en minneshögtid i National Cathedral.

Det vill säga, det var ursprungsplanen. Men sedan kom jordbävningen den 23 augusti, vilket ledde till flera skador på den gigantiska katedralen. Och i går blåste den höga kranen, som monterats upp för att laga skadorna, ner vilket ledde till ytterligare skador. Så nu är det plötsligt osäkert om man vågar hålla högtiden i byggnaden...

Bland de mer originella vinklingar av 9/11-stories jag sett de senaste dagarna, var ABC-intervjun med ett av de barn som befann sig i samma klassrum i Florida som George W Bush, när presidenten fick reda på vad som hänt i New York.

Efter en stunds förvirring insåg Bush att det var läge att sticka därifrån. Men innan han gjorde det delade han snabbt ut små M&M-påsar till alla barnen.

Den nu 17-årige Laz Dubrocq har fortfarande kvar sin godispåse och påminns om 9/11 varje gång han öppnar kylskåpsdörren.

Stor besvikelse bland progressiva över Obama

2011-09-03T14:18:00.000-07:00

I samband med presidentvalet 2008 slöt i stort sett alla progressiva krafter upp kring Barack Obamas kandidatur; vänsterdemokrater, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, kulturvänstern och så vidare.

Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.

Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.

Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.

Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.

När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.

Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.

Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.

"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.

Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.

Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.

En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.

Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.

Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.

Perry utmanar Romney från höger

2011-08-27T06:28:00.000-07:00

För några veckor meddelade Texasguvernören Rick Perry att han ställer upp som kandidat i nästa presidentval här i USA.

Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.

De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.

Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.

Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.

Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.

Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.

Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...

Disney och den kallhamrade affärsmoralen

2011-08-24T18:14:00.000-07:00

The Walt Disney Company är ett av världens största nöjesbolag som varje år drar in miljarder dollar i vinst.

Trots att företaget sysslar med "mjuka värden" - företrädesvis produktion av barnfilm, nöjesparker och liknande, har man knappast gjort sig känt för att ha en särskilt ödmjuk inställning när det gäller affärer.

Här är det tvärtom de hårda buden som gäller. Företagets inställning och affärsmetoder känns mer som Joakim von Anka än björnen Baloo - om ni förstår vad jag menar. Vinstmaximering och rå kapitalism går före moral och etik när det kommer till kritan.

Det här har inte minst visat sig när det handlat om copyright-frågor. Walt Disney Company har envist vägrat släppa ifrån sig en millimeter av sina rättigheter, oavsett vilket syfte eller motiv det handlat om. Detta var något som t ex serietecknaren Charlie Christensen fick erfara. Disney hotade att stämma honom om han fortsatte att ge ut succén Arne Anka, där huvudpersonen onekligen hade en hel del likheter med en annan anka - Kalle. Christensen undkom stämningen genom att låta Arne genomgå en plastikoperation och förändra sin näbb...

Det finns ett antal sådana exempel genom åren och inte sällan har Disneykoncernens kompromisslösa inställning både retat och skrämt folk. Särskilt som bolaget konsekvent vägrat gå in på några som helst diskussioner kring upphovsrätts- och copyringhtsfrågorna.

Men för ett tid sedan hände något. Ett stenhuggare hade framställt en bild Nalle Puh på ett barns gravsten. Ett solklart brott mot vår copyright, lät Disneybolaget meddela med sin vanliga totala okänslighet och ovilja att ens diskutera möjligheten. Det skulle inte bli tal om någon Puh-figur inhuggen i gravstenen.

Det här fick naturligtvis medier nys om och en mindre folkstorm utbröt mot bolaget. Hur kunde det vara så känslolöst?

Efter en tid insåg även representanter för Disney att det här nog inte riktigt skapade någon goodwill. Så man beslutade sig för att låta den där stenhuggaren avbilda Nalle Puh. Trots allt.

Och möjligen var det här ett trendbrott. För New York Times rapportar att bolaget nu också sagt ja till en byggfirma i Utah, som därmed kunnat bygga en exakt kopia av det där huset som lyfts av en massa ballonger i filmen "Up".

Till och med Disney har möjligen börjat förstå att man inte längre kan driva rättighetsprocesser in absurdum, hur mycket rättigheter och lagar de än har på sin sida.

Mycket på gång i höst

2011-08-21T11:52:00.000-07:00

På grund av hög arbetsbelastning samt semester har bloggen Amerika-reportage legat i stiltje under ett par månader. Men nu under höstterminen tänkte jag börja skriva lite regelbundet här.

Det är ju mycket på gång och det lär bli intensivt framöver. Några exempel:

Om en knapp månad är det tio år sedan terrorattackerna mot New York och Washington.

Den globala finanskrisen och lågkonjunkturen verkar torna upp sig till en rejäl andravåg - inte minst här i USA.

I november är det ett år kvar till nästa presidentval och republikanernas potentiella kandidater har börjar formera sig på allvar.

Räkna således med en eller annan kommentar på den här bloggen framöver!

The coolest summers will be hotter than the hottest

2011-06-09T06:39:00.000-07:00

"According to our projections, large areas of the globe are likely to warm up so quickly that, by the middle of this century, even the coolest summers will be hotter than the hottest summers of the past 50 year."

Så sa Noah Diffenbaugh, ledande namn vid Stanford Universitys pågående forskning om klimatförändringarna, när en ny studie publicerades häromdagen.

Enligt studien så går vi utan tvekan mot betydligt varmare somrar den närmaste årtiondena. I vissa fall kan det handla om kraftiga förändringar. Temperaturhöjningarna kommer att märkas först i de tropiska delarna av jorden, för att sedan sprida sig norrut och söderut. Forskarna bygger sin framtidsskrivning på beräkningar utifrån en mängd olika data och modeller.

Nyheten, som rapporteras av de flesta stora medier här i USA, kommer i ett intressant läge. Som jag tidigare skrivit om så sätter olika naturfenomen sin prägel på nyhetsrapporteringen just nu. Det handlar om tornados, översvämningar, stora bränder och dessutom håller nu den första namngivna tropiska sommarstormen (Adrian) att bygga upp sig söderut.

Huruvida klimatförändringen leder till svårare oväder och andra mer eller mindre katastrofala följder, är väl inte helt klarlagt. Det kan handla om mer normala svängningar i långa cykler. Men de flesta forskare är trots allt inne på att mänskliga aktiviteter påverkar klimatet också på kort sikt - och att detta i sin tur kan påverka den klimat- och väderleksmässiga balansen. Med oväder, torka, översvämningar och annat som följd.

Intressant är också att republikanernas huvudkandidat till partiets presidentnominering, Mitt Romney, i går gick ut och tydligt deklarerade att han tror att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Det är ett förvånansvärt modigt utalande, eftersom i stort sett alla andra tongivande republikanerna är så kallade klimatförändrings-förnekare.

Den konservative radioprataren Rush Limbaughs kommentar var kort och koncis när han refererade Romneys uttalande:

"Bye, bye, nomination. Another one down".

Detta blogginlägg är för övrigt skrivet på en dag då temperaturen ska nå nästan 40 grader i Washington DC. Läs mer om studien från Stanford University här.

Den amerikanska vänsterns problem

2011-06-07T12:48:00.000-07:00

Den amerikanska vänstern - den som ligger till vänster om mittenpolitikern Barack Obama - har stora problem. Och till stora delar är det självförvållat.

Det senaste exemplet är den pinsamma historien om Anthony Weiner. Han var en av de stora hoppen för de radikala amerikanerna - en favorit bland politiska kommentatorer som Ed Schulz (själv avstängd en vecka från sin show efter att ha förlolämpat en kvinnlig kollega på högerkanten) och Rachel Maddow och ofta refererad till i vänstertidskrifter som The Nation.

Så gör han bort sig kapitalt, försöker inleda förhållanden via nätet med unga tjejer, Skickar ut bilder av sin weiner (snopp), ljuger i stort sett hela medieetablissemanget rakt upp i ansiktet och uppträder allmänt omoraliskt i ett land där moral betyder allt när det gäller politisk trovärdighet (sedan må många tycka att det i själva verkat handlar om dubbelmoral, men...).

Detta sker i ungefär samma veva som John Edwards, den mest vänsterorienterade presidentkandidaten (av tyngd) i samband med det förra valet, kan komma att åtalas bland annat för att ha använt kampanjpengar för att försöka skyla över det faktum att han fått barn med en älskarinna. Detta samtidigt som frun, Elisabeth Edwards, var svårt sjuk i cancer - hon avled för något halvår sedan.

Man undrar stillsamt hur de här killarna tänker, den mån de överhuvudtaget tänker. Hur kan man göra sådana här saker, när det finns hur många exempel som helst på hur det nästan alltid slutar?

Just nu sitter talkshow-värdarna på Fox News och njuter, skrattar och gottar sig hejdlöst - och med all rätt. Vänsterrörelsen i USA har stora problem, inte bara när det gäller moralfrågor och trovärdighet bland portalfigurer. Det handlar också om att de helt tappat initiativet i debatten - där högerpopulismen i form av teaparty-rörelsen dominerat fullständigt, samt att de förlorat i viktiga strategiska nyckelfrågor: den urvattnade sjukvårdsreformen, uteblivna förstärkta fackliga rättigheter och flera bakslag i miljöpolitiken är bara några exempel.

Vinterns protester i främst Wisconsin skänkte en gnutta hopp för den sargade vänstern och lyckades gjuta lite självförtroende i rörelsen. Men det hoppet och ökade självförtroendet försvann snabbt.

För med företrädare som Weiner och Edwards behövs knappt några fiender. Den amerikanska vänstern klarar av att avväpna sig helt på egen hand...

Tragiska naturfenomen drabbar USA

2011-06-02T07:44:00.000-07:00

Om ni undrar varför det varit tämligen tyst på denna blogg ett tag nu, så beror det inte på att jorden håller på att gå under (se förra inlägget). Lördagen den 21 maj övergick i söndag utan några märkbara tecken på jordbävningar.

Däremot har nyheterna här i USA präglats av andra tragiska naturfenomen under senare tid. Ett antal stora tornados har slagit till runt om i främst mellersta USA. Alabama drabbades ett flertal gånger under april, med sammanlagt mer än 300 döda.

Ni har säkert hört talas om staden Joplin, Missouri, där 134 personer dog när en gigantisk tornado drog fram söndagen den 22 maj. Så sent som i går eftermiddag härjade ytterligare tornados i trakten av Springfield, Massachusetts. Fyra personer har hittats döda.

Sammantaget har vårens tornadosäsong lett till minst 458 dödsfall, den högsta siffran sedan 1953.

Dessutom har delar av USA drabbats av stora översvämningar, särskilt runt Mississippi, där myndigheterna tvingades spränga hål i skyddsvallarna och släppa ut stora mängder vatten i jordbruksområden för att rädda hotade städer längs floden. Konsekvensen har blivit ett antal förstörda bondgårdar och en förstörd odlingssäsong för många lantbrukare.

Det har varit en hel del diskussioner om orsaken till dessa våldsamma naturfenomen. En del menar att det handlar om vädersituationen i haven söder om USA, som påverkar vindar och väder norrut. Främst då väderfenomenet El Ninjo, som har sitt ursprung i de tropiska delarna av Stilla Havet. Under senare år har följderna av El Ninjo och andra väderstrukturer i de tropiska delarna av jorden blivit våldsammare och "peakarna" har dessutom en tendens att återkomma oftare.

En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara klimatförändringen, som många också menar ligger bakom de ökade problemen med översvämningar.

Här i USA råder det långt ifrån någon konsensus om att klimatförändringar beror på mänsklig påverkan - eller ens att det existerar några förändringar värda att ta på allvar. Det är främst politiker på högerkanten som inte tror på det här och som följdaktligen gått emot de förslag som Obamaadminstrationen lagt fram och som syftar till att minska koldioxidutsläppen. När nu republikanerna är i majoritet i representanthuset, har "klimatförnekarnas" praktiska möjligheter att stoppa olika lagförslag dessutom ökat kraftigt. Obama har för övrigt tonat ner sina målsättningar när det gäller reduceringar och har bland annat diskuterat ökade möjligheter att förbränna kol och att det ska bli lättare att öppna nya oljekällor.

På lördag inleds undergången

2011-05-18T06:29:00.000-07:00

Har ni några framtidsplaner så bör ni skynda er på att genomföra dem. På lördag inleds slutet på vårt jordeliv.

Det sker genom en gigantisk jordbävning och bakom det hela står Gud.

Det har blivit dags för Domens Dag. Eller Judgement Day som det heter här över. Fem månader senare, den 21 oktober, är det definitivt finito. Gud avskaffar helt enkelt planeten jorden.

Denna undergångsprofetia kommer från den 89-årige Harold Camping, en kristen radiopratare från Boulder, Colorado. Han har varit i farten under många år och har förutsett jordens undergång tidigare: den 6 september 1994. Då var han dock inte helt säker, "I could be wrong", skrev han i sin bok "1994?". Och det visade ju sig att han hade fel.

han är säkrare den här gången. Hur han kommit fram till att Domens Dag ska inledas just på lördag är en komplicerad matematisk historia, som möjligen inte känns helt trovärdig för oss skeptiker, men självfallet är totalt logisk för hans proselyter - som åkt omkring och förkunnat ordet i flera år nu. Jag såg själv en buss med budskapet "Judgement Day begins May 21, 2011" i samband med ett besök i Philadelphia för ett par år sedan.

Och i dag annonserar Camping och hans vänner på helsidor i de stora amerikanska tidningarna. Budskapet är tämligen rättframt: "Cry mightly unto God for mercy". Vi vilsna får har fortfarande chansen att få göra Gud och Jesus sällskap i himlen. Men då måste vi erkänna våra synder och be om förlåtelse och nåd. Och det är rätt bråttom.

Märkligen nog är det redan bestämt hur många som får uppleva himmelriket. Omkring 200 miljoner personer av de nu levande, vilket motsvarar runt tre procent av jordens befolkning, kommer att kunna njuta av evigt liv med änglar och trumpeter.

Resten av oss syndare (jag antar att jag tillhör den kategorin) hamnar inte i helvetet, vilket måste räknas som en ynnest. Vi dör bara. Utan vidare.

Allt enligt Harold Camping och hans följeslagare.

Det ska bli intressant att se om han har rätt den här gången. Själv befinner jag mig på en kurs i Virginia i helgen. Som tur är kommer vi att vistas utomhus under lördagen, vilket ju är bra med tanke på jordbävningen.

Den som är intresserad av Harold Campings teorier kan läsa mer på hans webbplats. Bli ej förvånade om ni kommer till en svenskspråkig sida - Gud utför de mest märkliga underverk numera (eller är det möjligen Google Translator?). Läs även mer om hans Family Radio på Wikipedia.

Newt först ut bland de stora elefanterna

2011-05-12T05:26:00.000-07:00

Det republikanska partiets symbol är elefanten och den närmaste tiden kommer de riktigt stora elefanterna bjuda upp till dans.

Det har nämligen blivit dags för de potentiella presidentkandidaterna att komma ut ur sina respektive garderober.

Först ut bland de stora är Newt Gingrich. Han proklamerade sin kandidatur i går eftermiddag, amerikansk tid. Och han gjorde det på ett tidstypiskt sätt: via Twitter. Sedan framträdde han hos Sean Hannity i Fox News på kvällen.

Övriga potentiella kandidater av större dignitet ligger i startgroparna. Att Mitt Romney kommer att ställa upp rådder det ingen större tvekan om. Frågan är bara när det formella beskedet kommer - och i vilken form. Han håller för närvarande på att bearbeta sin största svaghet - det faktum att han som guvernör i Massachusetts genomförde en en delstatlig sjukvårdsreform som nästan är identiskt med den som Barack Obama nu håller på att implementera för hela nationen. Romney är emot Obamas reform, men har möjligen en aning svårt att vara trovärdig i just den här frågan.

Mike Huckabee, baptistpastorn från södern med egen TV-show (i Fox News förstås) och som gärna spelar bas i sitt rockband, har hela tiden haft goda siffror i opinionsmätningarna. Han har hittills legat lågt om sin presidentambitioner, men de flesta politiska bedömare är säkra på att han kommer att vara med i racet.

Donald Trump är en pajas och har säkert ingen chans att ta hem nominationen. Men han kommer att ställa till med rätt mycket liv under resans gång. Han har själv sagt att han ska ge besked om sin kandidatur i juni, men det är uppenbart att han är ute på en veritabel kampanjturné redan nu. Hans opinionssiffror har dock sjunkit en aning den senaste tiden.

Apropå sjunkande opinionssiffror; Sarah Palin har i stort sett halverat sina siffror de senaste månaderna och allt mer pekar mot att hon inte kommer att kandidera 2012. Jag lyssnade på en politisk kommentator på radion i dag som menade att hon medvetet håller sig undan för att satsa ordentligt inför 2016 års val istället. Det är taktiskt ur flera vinklar. Framförallt talar mycket för att Barack Obama plockar hem en andra mandatperiod - med en (långsamt) förbättrad ekonomi och den stora symboliska segern i och med bin Ladins död så har Obama rätt tunga trumf på hand. Dessutom råder det ett visst kaos inom det republikanska partiet just nu, med Tea Party-rörelsen som rört runt i grytan rejält. Det är antagligen smart att avvakta till nästa val. Då har partiet hunnit samla sig och kanske lagt fundamentet för något nytt och mer stabilt. Och då vill Palin troligen finnas med.

Andra tänkbara kandidater som inom kort kommer att meddela sina beslut: Ron Paul, Michele Bachmann, Tim Pawlenty, Mitch Daniels och Rick Santorum.

För den som är intresserad av amerikansk politik och trenderna inom den rekommenderas webbplatsen Real Clear Politics - en utmärkt sammanställning av artiklar, länkar, opinionsmätningar och analyser.

Tilläggas kan att demokraternas inofficiella symbol eller maskot är åsnan. Den officiella logon är hur tråkig som helst - ett "D" i en blå ring.

Det republikanska partiet brukar oftast illustreras med röd färg - demokraterna med blå. Men den där färgsättningen är ett rätt nytt påfund, den dök upp i samband med valet 2000. Och varken republikanerna eller demokraterna har aldrig tagit något formellt färgbeslut.

En partynatt vid Vita Huset

2011-05-02T08:48:00.000-07:00

Sent i går kväll (söndag) dök det plötsligt upp information om att president Obama skulle framträda med ett "statement" framför TV-kameran i Vita Huset klockan 22.30 lokal tid.

Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.

Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.

Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.

Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.

Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.

Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.

Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset.

Sanslös uppmärksamhet för kungabröllop

2011-04-29T08:02:00.001-07:00

Två miljarder människor ska visst ha följt det kungliga bröllopet i London i dag. Det är naturligtvis fullständigt sanslöst.

Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.

Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.

Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.

Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.

Potentiella republikanska presidentkandidater

2011-04-19T09:50:00.000-07:00

I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".

Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.

De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.

"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.

Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.

Och nya namn, då?

Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".

Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.

Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.

I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):

1. Mike Huckabee, 18 procent

2. Mitt Romney, 16,4

3. Donald Trump, 15,7

4. Sarah Palin, 11,8

5. Newt Gringrich, 10,0

6. Ron Paul, 6,0

7. Michele Bachmann, 4,3

8. Tim Pawlenty, 3,6

9. Mitch Daniels, 3,0

10. Rick Santorum, 2,2

Don't tread on DC!

2011-04-11T18:37:00.000-07:00

Det jäser i Washington DC. I går kväll greps borgmästare Vincent Gray sedan han helt sonika satt sig ner på Constitution Avenue i protest mot den nationella kongressens behandling av Washington DC:s självbestämmande.

Det är i och för sig inget ovanligt med protester här. Det jäser rätt ofta i DC. Framförallt är folk förbaskade över att de är de enda av USA:s medborgare som saknar representation i det nationella parlamentet. De drygt 600.000 invånarna i landets huvudstad har inga ledamöter i vare sig representhuset eller i senaten. Det finns en slags observatör med yttranderätt i representanthuset, men hon saknar rösträtt.

Den här lätt absurda situationen har retat Washingtonborna i omkring 200 år, men det verkar inte som om det kommer att bli någon representation inom överskådlig tid.

Därav världens sannolikt mest spridda demonstrationsplakat: I stort sett samtliga bilar i DC åker nämligen omkring med texten "Taxation Without Representation" på sina registreringsskyltar.

Överhuvudtaget har DC:s möjligheter att själv som stad bestämma över sina egna angelägenheter alltid varit kraftigt beskurna. Det var bara några årtionden sedan som den nationella kongressen satt och beslutade i detalj över DC:s offentliga skolor. Det handlade om allt från övergripande budget till detaljerade frågor om byte av en värmepanna.

Och det var först 1975 som Washington fick en egen borgmästare.

På senare tid har kongressen alltmer börjat lämna över beslutanderätten till lokala politiker och folkvalda församlingar. Men fortfarande finns det en hel del märkligheter kvar. Och några av dessa märkligheter fick vi se i samband med den nyligen genomförda budgetuppgörelsen i kongressen.

Som en konsekvens av denna uppgörelse tillåts t ex nu inte längre DC att subventionera aborter för kvinnor som saknar egna medel - eller försäkring - som kan bekosta den. Tills nu har alltså också fattiga kvinnor i Washington haft möjlighet att genomgå en abort eftersom de kunnat få ekonomiskt stöd av staden för detta. Detta är ett beslut som tagits av det som motsvarar kommunfullmäktige här och pengarna kommer från skattemedel som invånare i DC själva betalat in. Men nu är det slut med det. Inga skattepengar får långre användas till aborter i den amerikanska huvudstaden. Det har kongressen bestämt.

Två dagar efter uppgörelsen var sta'n tapetserad med skyltar: "Don't Tread on DC!" (Trampa inte på DC) var budskapet. Och borgmästare Vincent Gray gick ut i ett osedvanligt hätskt angrepp mot den nationella kongressen och bristen på självstyre och beslutanderätt i egna angelägenheter som fortfarande präglar den lokala politiken i DC.

"Det är horribelt att vi inte får bestämma om hur vi vill använda våra egna pengar", var hans budskap.

I måndags kväll samlades några hundra personer utanför kongressen för att protestera mot hur Washington DC behandlas. Ett 40-tal personer greps, bland dem borgmästaren själv, när de helt sonika satte sig ner på Constitution Avenue och högljutt krävde att också DC-borna ska åtnjuta samma konstitutionella rättigheter som resten av medborgarna i USA.

Enligt uppgift ska president Obama ha "gett" ett stopp för skattefinansierade DC-aborter till republikanerna i förhandlingen i utbyte att de skulle dra tillbaka sitt krav på ett stopp för statliga pengar till organisationen och vårdgivaren Planned Parenthood.

Kongressens budgetuppgörelse har således satt ny fart och större fokus på diskussionen om den amerikanska huvudstadens minst sagt märkliga juridiska ställning och det faktum att dess invånare saknar formellt inflytande i ett flertal viktiga områden och dessutom inte har några representanter alls i landets högsta politiska församling.

Beck får gå och Palin är försvunnen - vad händer med Tea Party-rörelsen?

2011-04-09T11:36:00.000-07:00

Sarah Palin har legat lågt sedan skottdådet i Tucson i början av januari och i veckan meddelade Glenn Beck att han och Fox News går skilda vägar. Den amerikanska Tea Party-rörelsens båda frontfigurer har det rätt tufft nu.

Och det gäller för övrigt hela rörelsen. Förra veckan hade man hoppats samla tusentals demonstranter utanför kongressen här i Washington DC för att kräva statliga budgetnedskärningar. Det kom några hundra.

Huruvida det minskade draget kring den amerikanska yttersta högern är något tillfälligt eller en mer stabil trend, återstår att se. Men det verkar onekligen som den politiska vinden nu blåser åt vänster igen i USA efter flera år av intensiva högervindar. Demonstrationerna i Wisconsin för någon månad sedan samlade till exempel massor av folk och fick uppföljningar i ett tiotal andra delstater.

Samtidigt har intresset för Tea Party-rörelsen svalnat betydligt. I veckan som gick meddelade en av rörelsens absoluta favoriter, Glenn Beck, att han lägger av med sin dagliga show på Fox News. Det är väl inte riktigt klarlagt om han fått foten, men det är ett faktum att han tappat både publik och annonsintäkter under det senaste halvåret. Hans orerande och ritande framför några svarta tavlor har blivit alltmer förvirrat och folk och annonsörer har börjat dra öronen åt sig.

Så här i efterhand kan man konstatera att Becks absoluta höjdpunkt som politisk fixstjärna på högerkanten antagligen kom i slutet av augusti, då hans samlade hundratusentals personer längs the National Mall i samband med sitt "Restoring Honor Rally".

Hans huvudgäst då var Sarah Palin, men även hon har delvis försvunnit ur folks medvetande den gångna vintern. Hon har inte alls synts till i den allmänna debatten och verkar mer eller mindre medvetet ligga lågt. Såpass lågt att folk nu börjar undra om det har hänt något.

Hennes frånvaro från offentligheten har börjat synas i opinionsundersökningarna om vem som är favorit till att bli republikansk presidentkandidat. Enligt de senaste publicerade undersökningarna ligger Mike Huckabee och Mitt Romney på delad första plats, Donald Trump (!) på tredje och Palin på fjärde. Mellan 10 och 13 procent av de tillfrågade har Palin som favorit. Innan januari låg hon stabilt på drygt 20 procent.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att döma ut Tea Party-rörelsens politiska inflytande inför det kommande presidentvalet. Men den senaste tidens utveckling är onekligen intressant...

Långt kvar till politisk jämställdhet i USA

2011-04-03T11:42:00.000-07:00

För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.

Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.

Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.

I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.

Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.

Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?

På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.

När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.

Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.

Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.

Moraliska ansvarsgränser och medielogiken

2011-03-28T18:20:00.001-07:00

Vilket ansvar har en nyvald partiledare för sin särbos (kulbos, flickväns, fästmös...) handlingar och aktiviteter? Hur långt sträcker sig hans moraliska hägn?

Frågan aktualiseras av Dagens Industris avslöjande tidigare i dag om att Håkan Juholts särbo (kulbo, flickvän, fästmö...) ertappades och dömdes för att ha lurat till sig drygt 40 000 kronor från sin tidigare arbetsgivare.

Att det skulle dyka upp något tveksamt i Juholts närhet var väntat. Ingen av oss är helt utan skuld eller skrupler och är man själv, mot all förmodan, vit som snö så finns det nästan alltid någon släkting, bekant eller familjemedlem som gjort något mindre bra i något sammanhang någon gång.

Och eftersom medielogiken i vissa fall är rätt enkel att förutse, så är vi säkert många som varit medvetna om hur mycket det grävts i Håkan Juholts bakgrund och omgivningar ute på redaktionerna de senaste veckorna.

Jag håller det inte för omöjligt att det kommer att dyka upp flera avslöjanden av olika karaktär och tyngd den närmaste tiden. Men för att återgå till DI:s story:

Juholts särbo har alltså erkänt, dömts och avtjänat sitt straff - villkorlig dom och dagsböter - för flera år sedan. Såvitt jag förstått det så skedde själva brottet innan de två blev ett par.

Ingen kan väl knappast anklaga den nuvalde partiledaren för något som hans särbo gjort innan de blev tillsammans. Det faller på sin egen orimlighet. Däremot kritiseras han från flera håll för att han inte berättat om särbons brott - varken för valberedningen eller offentligt.

En fråga som infinner sig är: Var går gränsen för en offentlig persons moraliska ansvar?

Om han hade berättat det här för valberedningen, hade det på något sätt påverkat dess bedömning om hans lämplighet som partiledare? Eller är det hans underlåtenhet att berätta som bör ifrågasätta hans moraliska och etiska samvete?

Och, för att driva det här till sin spets: är hans förhållande med en person som dömts för en brottslig handling, ett tecken på dåligt omdöme?

Jag ger mig inte in i den diskussionen. För personligen tycker jag att det är betydligt mer intressant att diskutera massmediernas logik och dramaturgi i sådana här sammanhang.

Var går gränsen för en redaktions moraliska ansvar?

Japan, kärnkraften och tid för omprövning

2011-03-17T05:56:00.000-07:00

Valaffisch från i höstas.

Det har inte byggts eller laddats en ny kärnkraftsreaktor på 15 år här i USA. Och mycket talar för att det kommer att dröja ytterligare på grund av det som nu utspelar sig i Japan.

Kärnkraftslobbyn har varit oerhört aktiv runt om i världen de senaste 10-15 åren. Och aktiviteterna har varit framgångsrika. I ett flertal västländer pågår nu byggen av eller diskussioner om nya reaktorer. I till exempel Sverige finns det sedan ett par år en överenskommelse mellan regeringspartierna som innebär en öppning för nya reaktorer. Folkpartiet hade kärnkraftsutbbyggnad som ett vallöfte och partiledaren Jan Björklund pratade om tio nya reaktorer. Han bedömde att det skulle börja byggas nya kärnkraftsverk i Ringhals, Oskarshamn och Forsmark redan under den här mandatperioden.

Nu har sannolikt allt detta förändrats. Händelserna i Japan har inneburit att vi plötsligt kommer ihåg varför kärnkraften var så ifrågasatt för 15-30 år sedan. Minnet är onekligen kort.

I Tyskland har man nu infört ett omedelbart stopp när det gäller fortsatta investeringar i nya anläggningar. Och här i USA ser vi nu början på en helt annan diskussion om kärnkraft och utbyggnad. Allt fler röster höjs för en omprövning av den rådande energipolitiken.

Barack Obama hittills framstått som något av en kärnkraftskramare. Han ser kärnkraften som det viktigaste alternativet till framförallt oljebaserad elproduktion. Presidenten har tidigare utlovat statligt stöd för minst tio nya reaktorer. Två av dem ska det, enligt vad Vita Huset tidigare sagt, fattas beslut om redan i år. Övriga åtta är på projekteringsstadiet - det handlar bland annat om en reaktor i grannstaten Maryland.

Överhuvudtaget har Obama en del problem när det gäller timing kring energipolitiken. Han hade just sagt ja till borrning efter olja - också så kallade djuphavsborrning - när BP-katastrofen inträffade utanför Louisianas kust. Och för ett år sedan kom hans utspel om utbyggnad av kärnkraften - motiverat främst med att minska USA:s beroende av oljeimport. Även klimatfrågan nämndes i sammanhanget, men det är uppenbart att just det argumentet spelar andrafiolen i Obamas energipolitik. Särskilt med tanke på att han vill utöka den inhemska oljeproduktionen och även öka förbränningen av kol för elproduktion.

Obamas satsningar på förnyelsebara energislag har hittills varit mest tomma ord. Och även om han hade haft ambitioner inom det området, så lär han få svårt att genomföra några större förändringar eftersom representanthuset nu kontrolleras av republikanerna - som av tradition har starka band med den inhemska olje- och kolindustrin.

USA har egentligen utmärkta förutsättningar att satsa på energialternativ som sol, vind, vattenkraft och biomassa. Och det finns sanslösa potential när det gäller att effektivisera och spara på energiförbrukningen generellt och elförbrukningen i synnerhet.

Men med en velande president utan en tydlig och klar linje i sin energipolitik och med en trilskande opposition så talar det mesta för att det mesta blir som det varit. Det vill säga en elproduktion baserad på fossila bränslen, ett tillfälligt stopp för kärnkraftsutbyggnad tills minnet av dess risker bleknat igen om fem-tio år och en minimal satsning på alternativ.

Läs mina tidigare inlägg om kärnkraft och energipolitik: "Svensk kärnkraftsvändning uppmärksammas i USA" och "Obama bygger ut kärnkraften"

Fortsatt kräftgång för tryckta medier

2011-03-14T08:08:00.000-07:00

För första gången i historien så inhämtar amerikanerna sina nyheter via webben i större utsträckning än från tryckta tidningar.

Det visar en ny studie som Pew Project for Excellence in Journalism publicerade i dag. Enligt rapporten, som är en sammanfattning av utvecklingen inom de amerikanska medierna under 2010, så uppger 46 procent av de tillfrågade att de regelbundet använder nätet som nyhetskälla. Motsvarande siffra för andelen som uppger tryckta medier som källa är 40 procent.

Viktigaste nyhetsförmedlaren är dock de lokala TV-nyheterna. 50 procent av amerikanerna säger att de tittar på dessa sändningar minst tre gånger per vecka.

Överhuvudtaget är Pews årsrapport en rätt dyster läsning för "gammelmedia". De fortsätter överlag att tappa läsare/tittare/lyssnare. Störst problem har de tryckta medierna. Där minskar upplagorna i stort sett för alla. Dessutom minskar annonsintäkterna för tredje året i rad - för första gången är nu de samlade annonsintäkterna större på webben jämfört med de som genereras via tryckta tidningar.

Enda trösten är möjligen att 2010 inte såg riktigt lika illa ut som de två föregående åren. Antalet tidningar som tvingades lägga ner minskade och besparingar och personalminskningar var inte lika drastiska på redaktionerna jämfört med 2008 respektive 2009.

Förvånande men spännande val av Juholt

2011-03-10T06:08:00.000-08:00

Håkan Juholt föreslås alltså bli ny partiordförande för Socialdemokraterna och jag måste säga att jag är förvånad. Jag trodde inte att valberedningen skulle våga utse en vänsterorienterad kandidat efter alla de år som S gått i motsatt rikting. Dessutom har Juholt aldrig varit minister och egentligen heller aldrig varit prövad i ett bredare politiskt sammanhang. Hans specialområde har främst varit försvarspolitik och han är ordförande i riksdagens försvarsutskott och har tidigare framgångsrikt lett försvarsberedningen.

Vi var säkert många som var övertygade om att han var självskriven som försvarsminister efter valet 2002, men då valde Göran Persson istället Leni Björklund. Och några år senare, i samband med att Persson avgick och Mona Sahlin tillträdde, verkade han definitivt ha hamnat ute i kylan. Han försvann från posten som biträdande partisekretererare - istället för att bli ordinarie, som de flesta nog trodde.

Men efter höstens katastrofval verkar Håkan Juholt varit en av de få som visat lite fan anamma i ett parti som annars verkar präglas mest av uppgivenhet och vilsenhet. Jag utgår ifrån att det är detta engagemang som nu lett fram till kandidaturen.

Jag är gammal barndomskamrat med Håkan. Vi är lika gamla, kommer från samma stad och har gått i samma klass. Han gav mig en stor snäcka från Medelhavet när vi var åtta år gamla. Den snäckan låg länge som prydnad på verandan i vårt lilla torp i den småländska skogen och jag har lyssnat på Medelhavets sus hundratals gånger i den. Nu ligger den nedpackad i någon av våra många flyttkartonger som står antingen här i USA eller i Sverige.

Jag kan inte påstå att vi ständigt hållit kontakten genom alla år som gått, men när vi stött på varandra har vi alltid stannat till och snackat en stund. Håkan har alltid varit en rejäl, konsekvent och principfast person, stått med både fötterna på jorden och med en uppväxt och bakgrund i arbetarstaden Oskarshamn förhäver man sig inte eller låter sig imponeras av bling bling.

Tro mig, jag vet.

Hans pappa Willy var under en följd av år en ledande socialdemokratisk politiker i Oskarshamn och Håkan har varit politiskt aktiv sedan barnsben.

Det ska bli spännande att följa det här framöver.

Intressant också att se att Håkan Juholts eget privata facebook-konto har försvunnit. En blivande partiordförande bör således inte ha något sådant. Misstänker att Säpo haft sina fingrar med i det beslutet...

Fram till partikongressen kan den som vill få en fördjupad bild av Håkan via den här videon:

Yttrandefrihet - var går gränsen?

2011-03-03T08:39:00.000-08:00

Westboro Baptist Church. Bild från Wikipedia

"Jag delar inte dina åsikten, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".

Enligt sägnen är det ett citat av Voltaire, men det var sannolikt författaren Evelyn Beatrice Hall som formulerade den världberömda meningen.

Yttrandefriheten är djupt rotad bland de flesta av oss. Rätten att fritt få hävda sina åsikter borde vara självklar, åtminstone vid en första anblick. Men begreppet är inte helt problemfritt. Bör det finnas någon gräns för vad som ska vara tillåtet att yttra?

Och i så fall, var ska denna gräns dras? Och av vem?

Rätt snart kommer man in på subjektiva tyckanden och tassar i utmarkerna av offentlig eller statlig åsiktskontroll.

Jag har tidigare skrivit om den här frågan under rubriken "Om presstöd och högerextremism". Inlägget handlade om huruvida det är rätt eller fel att ge tidningen Nationell Idag presstöd och om presstödsnämndens uppgift är att vara åsiktpolis eller strikt utgå ifrån det regelverk som finns.

I går kom ytterligare ett exempel på dilemmat. Den amerikanska högsta domstolen, Supreme Court, avgjorde i går ett ärende som handlar om en extrem kristen rörelses rätt att demonstrera och yttra sina åsikter offentligt. Westboro Baptist Church i Kansas har fullständigt makabra åsikter och rörelsen (som består av runt 100 församlingsmedlemmar) är övertygade om att homosexualitet är något naturvidrigt och att Gud nu straffar mänskligheten för att vi tillåter homosexuella män och kvinnor att leva öppet.

Kyrkan blev omskriven i Sverige för några år sedan när man gick ut och tackade Gud för tsunamikatastrofen. Att så många svenskar dog såg man som ett straff för den svenska inställningen till homosexuelitet i allmänhet och det faktum att pastor Åke Green åtalades efter en homofobisk predikan (han friades av hovrätten så småningom) i synnerhet.

Guds straff ska bland annat yttra sig i att amerikanska soldater dödas i krig. Alltså samlar den här rörelsen ihop anhängare och demonstrerar - torgför sina åsikter - i samband med begravningar av soldater. Och det här upprör förstås i stort sett varenda amerikan. "Support our troops" är något fundamentalt här i USA (oavsett vad man tycker om krigen) och att uttrycka förakt och hat i samband med begravningen av en man eller kvinna som offrat sitt liv för landet är oerhört provocerande och anses kränkande av de flesta.

Kyrkan har demonstrerat i samband med minst 600 militära begravningar. En pappa anmälde rörelsen för domstol för fem år sedan och det är nu det fallet som avgjorts av högsta instans.

Domstolen, som i stort sett var enig, bara en ledamot gick emot utslaget, menar att yttrandefriheten är central för nationen och att rätten att uttala sig fritt måste värnas även om det är obehagliga och osympatiska åsikter som framförs.

Domstolen skriver bland annat: att en dödad soldats begravning "is certainly hurtful and its contribution to public discourse may be negligible." Men att tysta ner den som talar är ingen framkomlig väg: "(...) As a nation we have chosen a different course - to protect even hurtful speech on public issues to ensure that we do not stifle public debate."

Den lilla extrema församlingen har naturligtvis tagit emot HD:s dom med största glädje och ska nu trappa upp sina protester ännu mer. Samtidigt har militärveteranernas mc-klubbar - och det finns ett stort antal sådana - sagt att de ska bli mer aktiva för att "skydda" militära begravningar framöver. Risk för rejäla konflikter, alltså. I yttrandefrihetens namn...

Läs mer om Högsta domstolens beslut i t ex Washington Post.

Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC

2011-02-26T11:20:00.001-08:00

Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".

Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.

DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.

Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.

Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.

I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.

Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.

Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.

I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.

Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:

Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.

Frågan är om dessa exempel (det finns flera, bl a har Gray fattat en del konstiga beslut när det gäller skolfrågor och bland det första som hände när han valdes var att den kända skolschefen Michelle Rhee packade ihop och stack), kommer att leda till att DC åter börjar närma sig gamla goda tider, där nepotism, mutor och vänskapsband blir viktigare än kompetens och lämplighet.

Eller som Washington Post avslutar sin ledare:

Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.

En ny vår för amerikansk fackföreningsrörelse?

2011-02-25T05:32:00.000-08:00

Den amerikanska fackföreningsrörelsen är och har alltid varit en brokig samling av organisationer.

Här finns Joe Hills anarko-syndikalistiska IWW, som aldrig har varit särskilt stor men som tack vare många aktivister och organisatörer hade ett relativt stort politiskt inflytande framför allt på 1920-talet. IWW finns fortfarande kvar, men har bara några tusen medlemmar i dag.

Här finns även traditionellt konservativa fackföreningar, särskilt inom vita klassiska arbetarområden som stålverk, gruvor, olje- och kolindustrin. Det är ingen tillfällighet att fyra av sex medlemmar i fackföreningarna röstade på George W Bush 2004. Eller att var tredje stödde John McCain i senaste presidentvalet. Och det är heller ingen tillfällighet att Sarah Palin brukar betona att maken Todd är en "proud member of the United Steelworkers Union"...

I historien har fackföreningsrörelsen även förknippats med korruption, samröre med maffian och med mutor och smutsiga metoder. Namnet Hoffa klingar fortfarande välbekant för många av oss. Jimmy Hoffa var en legendarisk ordförande för Teamsters under många år och dömdes i början av 1970-talet till fängelse för bedrägeri och olaga hot. Några år senare mördades han. Intressant att notera är att Teamsters nuvarande ordförande är James Hoffa - Jimmys son...

Fackföreningsrörelsen i USA har också en lång tradition av interna motsättningar och splittringar. Just nu dominerar två olika centralorganisationer. Den 50 år gamla AFL-CIO är den största, med runt elva miljoner medlemmar. Change to Win heter den andra, en utbrytarorganisation med runt fem miljoner medlemmar som bildades 2005 och som bedriver en mer aktiv, utåtriktad och aggressiv organisering än AFL-CIO. På senare tid har dock Change to Win haft en del interna problem och flera medlemsorganisationer har återvänt eller är på gång att återvända till AFL-CIO.

Omkring tolv procent av arbetskraften är anslutna till en fackförening. Siffran har sjunkit i stort sett oavbrutet sedan 1950-talet, då var tredje anställd i USA var fackansluten. På senare år har ett trendbrott kunnat skönjas, men det är marginellt: Nettoökningen i medlemsantal handlar om några hundra tusen personer.

Starkast är facken bland de offentliganställda. Den enskilt största fackföreningen är National Education Association, lärarnas fackföreningen som står utanför de båda centralorganisationerna. Föreningen har 3,2 miljoner medlemmar.

Och det är just de offentliganställdas fackliga rättigheter som nu utmanas av guvernören Scott Walker och den republikanska majoriteten i Wisconsins delstatskongress. Walker vill bland annat kraftigt minska fackförbundets möjligheter att träffa kollektiva avtal för sina medlemmar - en grundbult i den traditionella fackliga ideologin över hela världen.

Konflikten i Wisconsin har nu snart pågått i två veckor och de demokratiska ledamöterna i delstatssenaten har flytt från Wisconsin för att därmed omöjliggöra en beslut i senaten. I går skickade republikanerna i senaten ut polis för att spåra de demokratiska politikerna. De kom dock tillbaka tomhänta. Enligt uppgift befinner sig de demokratiska ledamöterna i Illinois.

Hur länge de kan hålla sig undan och därmed förhinda det legala beslutet i senaten är i hög grad oklart. De kräver att Scott Walker och den republikanska majoriteten inleder förhandlingar om förändringar i förslaget. Hittills har Walker varit helt kallsinnnig till detta. Han hotar istället att sparka 1 500 offentliganställda om inte de demokraterna delstatssenatorerna kommer tillbaka.

AFL-CIO:s realtivt nyvalde ordförande Richard Trumpka har varit mycket aktiv i Wisconsin. Han har synts i många medier och har enligt gallupundersökningar en stor majoritet av amerikanerna bakom sig i sitt krav på bibehållna fackliga rättigheter. Många fackligt aktiva tror - eller snarare hoppas - att det som nu sker i Wisconisn är ett tecken på en ny vår för den krisdrabbade amerikanska fackföreningsrörelsen.

President Obama har hittills legat lågt när det gäller konflikten i Wisconsin. Han var tidigt ute och fördömde Walkers förslag om att minska rätten att skriva kollektivavtal, annars har det varit rätt tyst från Vita Huset.

Överhuvudtaget har fackföreningsaktiva blivit rätt besvikna på Obamas passivitet när det gäller de anställdas rättigheter att organisera sig. Bland annat hade de hoppats - och näst intill fått ett löfte om - att han skulle se till att driva igenom Employee Free Choise Act. Det är en lagändring som skulle ge facken större och lagskyddad rätt att organisera anställda ute på arbetsplatserna och att träffa avtal.

När jag intervjuade Change to Win:s dåvarande ordförande Anna Burger strax efter valet 2008 var hon tydlig:

"Genomförandet av Employee Free Choice Act är något som Obama definitivt bör prioritera när han tillträder som president. Den har stor betydelse för våra medlemmar och våra möjligheter att organisera nya medlemmar och stärka anställdas ställning på arbetsmarknaden. Och det är något som USA:s arbetare behöver efter åratal av ökade repressalier, minskade reallöner och försämrade villkor. Dessutom har förslaget redan godkänts av kongressen och det kostar ingenting för skattebetalarna att genomföra det. Det här är en mycket viktig fråga för oss", sa hon bland annat.

Sedan dess har ingenting hänt i frågan. För övrigt jobbar Burger numera för Obama...

Läs mer om händelserna i Wisconsin i t ex Washington Post.

Äntligen lite vänsteruppror...

2011-02-21T10:42:00.000-08:00

Äntligen!

Det är inte svårt att se hur lycklig den progressive programledaren Ed Schultz är. Hans "The Ed Show" på MCNBC sänds numera direkt från delstatshuvudstaden Madison i Wisconisin, där det under en dryg vecka pågått omfattande protester mot den konservative guvernören Scott Walker.

Den konkreta orsaken till demonstrationerna, som lockats tiotusentals deltagare varje dag, är att Walker lagt ett förslag som bland innebär försämrade sjukförmåner och pensionsrättigheter samt en drastiskt minskad möjlighet för fackföreningar inom den offentliga sektorn att träffa kollektivavtal.

Försämringarna handlar enligt Walker om att spara pengar för en delstat med ett stort budgetunderskott. Men de fackliga organisationerna tolkar hans förslag som en regelrätt krigsförklarimg mot de offentiganställdas rätt att organisera sig.

Demonstrationerna i Madison är sannolikt bara början på ytterligare protester även i andra delstater. I New Jersey, Florida, Tennessee och Indiana ska nyvalda högerinriktade guvernörer, ofta med tea party-bakgrund, lägga fram liknande förslag inom kort. Och i Ohio ska det hållas en stor demonstration mot offentliga nedskärningar och antifackliga förslag i morgon, tisdag.

Den här händelsutvecklingen bör ses i kölvattnet av den stora högervind som svepte över USA i samband med mellanårsvalet i höstas. Reaktionerna från vänstern, radikala krafter inom demokraterna och fackföreningsrörelsen, lät vänta på sig - men kraften i protesterna i Wisconsin överraskar. Det påminner en del om tea party-rörelsens start för ett par år sedan, då man samlade tusentals personer till sina möten runt om i landet.

Kanske är det här början på en förstärkt amerikansk vänsterrörelse, med rötterna bland gräsrötter och offentliganställda.

Ser vi till och med en ny stor vänstervåg födas?

Hur som helst är Ed Schultz glad och på hugget. Han - och övriga västerprogressiva profiler - har väntat länge på det här...

Homokonservativa - nej tack!

2011-02-13T08:10:00.000-08:00

Här i Washington har precis CPAC 2011 avslutats. CPAC betyder Conservative Political Action Conference och är en årlig konferens och samlingspunkt för konservativa - med en viss prägel av högerkonservatism. Hör gärna ett intressant reportage om detta evenemang i SR:s Godmorgon Världen!

I år samlade konferensen rekormånga deltagare, 11 000. Men trots rekordet var det vissa som uteblev.

Orsak: Att organisationen GoProud fanns med som en av sponsorerna CPAC 2011.

GoProud är en grupp för homosexuella konservativa. Och det finns fortfarande många i den konservativa rörelsen som inte är villiga att acceptera homosexuella överhuvudtaget.

"Gay conservative is an oxymoron" (ungefär "Homokonservativ är en självmotsägelse") skriver till exempel krönikören Star Parker i dagens Examiner, en av de mer högervridna dagstidningarna i USA.

Parker bojkottade CPAC på grund av GoProuds medverkan. Detsamma gjorde den stora och kända Heritage Foundation (vars medarbetare jag har intervjuat flera gånger), liksom organisationer som American Family Association, Media Research Center och en del andra.

Det är alldeles uppenbart att homofobin fortfarande lever kvar inom den konservativa rörelsen mest konservativa gren, även om saker och ting sakta håller på att förändras i resten av samhället. Motståndet mot samkönade äktenskap är till exempel inte alls lika kontroversiellt nu som för 10-15 år sedan. Det gäller både generellt, men framförallt bland yngre - och bland de yngre spelar politisk övertygelse inte så stor roll i just denna fråga. Det finns många unga som betraktar sig som republikaner, men som inte har några problem med att acceptera att homosexuella ska ha samma legala rättigheter som andra att bilda familj.

Samtidigt ska man ha klart för sig att frågor som rör homosexuellas rättigheter långt ifrån är självklara bland alla demokrater. När till exempel USA Today nyligen frågade Michelle Obama om hennes inställning till samkönade äktenskap, vägrade hon svara. Vilket rimligen måste tolkas som att hon inte är särskilt förtjust i tanken på att personer av samma kön ska tillåtas gifta sig med varandra...

Ohelig allians kan leda till militära besparingar

2011-02-08T07:39:00.000-08:00

GOP, Grand Old Party eller republikanerna på svenska, har en del splittringstendenser att arbeta med för tillfället. Tea Party-rörelsens frammarsch och ökade inflytande ställer en del gamla invanda republikanska "sanningar" på huvudet. Även libertarianerna, som far och son Ron och Rand Paul (båda nu i kongressen), bidrar till splittringen - fast det är väl i sig ingen nyhet. Ron Paul har ju varit en kontroversiell figur i partiet i decennier...

Att splittringen är allvarlig visar inte minst den senaste tidens interna diskussion om besparingar inom USA:s militärmakt. Vissa i vänsterkretsar talar med illa dold förtjusning om ett internt inbördeskrig inom republikanerna om synen på hur mycket man egentligen ska satsa på krigsmakten.

Traditionellt har republikanerna alltid varit för ett starkt försvar och konsekvent gått emot förslag om omfattande nedrustningar och besparingar. Det har också gällt sedan kalla kriget definitivt upphörde för 20 år sedan, med Sovjetunionens och Warsawapaktens sammanbrott (den 1 juli i år är det för övrigt exakt 20 år sedan WP formellt upphörde). I samma veva kom ju andra krig igång, först Gulf-kriget i början av 1990-talet och sedan kriget mot terrorismen tio år senare.

Men på senare tid har allt fler på högerkanten börjat ifrågasätta alla de miljarder dollar som årligen äts upp av det gigantiska amerikanska försvaret. Särskilt i ljuset av det stora statliga budgetunderskottet.

Plötsligt är tidigare heliga kor inte längre lika heliga och det går att skönja en antydan till en oväntad allians mellan dem som alltid varit för besparingar inom försvaret, de mest progressiva demokraterna, och de yttersta högerkrafterna, representerade av politiker med Tea Party-rörelsen i ryggen. De är överens om att det behöver göras kraftiga besparingar inom militären - och snabbt. Det har diskuterats nedskärningar på motsvarande 20 procent under de närmaste tio åren.

Det återstår att se hur det kommer att gå med besparingsförlslagen och -idéerna från vänster respektive höger. Inom kort kommer Barack Obama lägga fram sitt budgetförslag och då kommer det garanterat att bli diskussion också om försvarskostnaderna.

Den totala årliga kostnaden för det amerikanska försvaret är fullständigt hårresande: 1,3 biljoner dollar (en biljon = 1000 miljarder). Så det är lätt att förstå att det finns en del potentiella besparingar att göra här...

100 år sedan Ronald Reagan föddes

2011-02-06T12:48:00.000-08:00

I dag, söndagen den 11 februari, är det 100 år sedan USA:s 40:e president, guvernören och skådespelaren Ronald Reagan föddes.

Jag var här i USA samband med att han dog sommaren 2004 och det var nog första gången jag på allvar insåg vilken stor och respekterad president han faktiskt var. Nu, i samband med 100-årsdagen, är tidningar, radio och TV fyllda med porträtt och debatt om Reagan. Och det intresanta är att det knappast råder enighet om hans politiska arv och genmäle.

Det är inte alldeles självklart att den man, som kanske mer än någon annan stått som symbol för amerikansk politsikt konservatism under efterkrigstiden, skulle finna sig väl tillrätta i dagens högerpopulistiska politiska rörelse - som the Tea Party.

Ronald Reagan var utan tvekan en konservativ republikansk politiker och dessutom något av enm ikon för dagens konservativa på den republikanska högerkanten.

Han inledde sin presidentperiod med att sänka skatterna kraftigt överlag. Men han kom aldrig tillrätta med den amerikanska statens budgetunderskott under sina åtta år som president under 1980-talet. Och efter den inledande skattesänkningen, ägnade han rätt mycket kraft åt att höja dem igen. Något som dagens konservativa, som tävlar om att höja honom till skyarna, talar väldigt tyst om.

Han var inte heller särskilt framgångsrik när det gällde att skära ner den offentliga sektorns utgifter. Tvärtom så ökade de varje år under hans två perioder. Antalet federalt anställda personer ökade från 2,8 till 3 miljoner under samma tid. Tillsammans med den inledande skattesänkningen ledde detta till att han lämnade över ett gigantiskt budgetunderskott till efterträdaren, George Bush den äldre.

Faktum är att det var demokraten Bill Clinton som skar i federala utgifterna. Han minskade antalet anställda med 300.000 personer och lyckades så småningom komma tillrätta med det underskott som han fick ärva efter åtta år med Reagan och fyra år med Bush.

Som guvernör i Kalifornien stödde Reagan kvinnors rätt till aborter och drev också igenom en delstatslag om detta. Även om han sedemera utaade sig mot aborter i mer allmänna ordalag, så gjorde han i praktiken ingenting för att förbjuda dem via federal lagstiftning.

Det är alltså ingen klockren konservativ hjälte som Sarah Palin, Newt Gringrich och andra politiker på högerkanten nu höjer till skyarna. Det är kanske inte någon tillfällighet att Barack Obama nyligen sa att han såg fram mot att läsa en nyligen utkommen stor biografi om Ronald Reagan. Politiskt står de båda närmare varandra än vad många tror.

Och även om Ronald Reagan är en populär president i historiens ljus, så är han "bara" trea enligt en nyligen genomförd enkätundersökning. De populäraste amerikanska presidenterna är nämligen två demokrater: John Kennedy och Bill Clinton.

Läs mera om debatten kring Ronald Reagans politiska arv och betydelse i t ex dagens Washington Post.

Oacceptabel förföljelse av journalister i Egypten

2011-02-03T12:52:00.000-08:00

Jag satt uppe till sent i går kväll och tittade MCNBC:s direktsändning från Kairo. Deras reportrar stod på en hotellbalkong precis ovanför händelsernas centrum och vi TV-tittare kunde bland annat se hur ett 20-tal personer slet ut en chaufför från en skåpbil och misshandlade honom svårt med slag och sparkar.

Jag har ingen aning om personen klarade sig, men TV-bilderna var hemska och berörde garanterat alla som såg dem djupt. Här spelades hela dramat upp live framför våra ögon; slagsmålen mellan Mubarak-anhängare och -motståndare, skottlossning, bensinbombskastning. Bilar sattes i brand, militärens stridsvagnar körde fram och tillbaka med rökgas.

Det var ett inbördeskrig som vi TV-tittare kunde bevittna i vår säkerhet och trygghet hemma i TV-sofforna.

Av de skakiga livebilderna att döma så var stämningen på Kairos gator den gångna natten fruktansvärd. Till och med de erfarna NBC-reportrarna högt uppe på balkongen - i relativ säkerhet - såg tagna ut.

Man kan ju alltid diskutera om det är bra eller dåligt, lämpligt eller olämpligt, att visa sådant här i direktsändning. Men i grunden är det tveklöst: Närvaron av reportrar som kan skildra vad som händer i Egypten - och på andra ställen där liknande händelser sker - är oerhört betydelsefull.

Därför är det obehagligt, läskigt och fullständigt hårresande att just journalister verkar ha utsetts till ett specifikt mål bland, vad det verkar, Mubarak-anhängarna (och möjligen även bland militären/polisen). Uppenbarligen behandlas alla reportrar likadant, det spelar ingen roll om de arbetar för den arabiska kanalen Al Jazeera eller amerikanska CNN (Anderson Cooper med team blev överfallen i går).

Det som hänt SvT:s Bert Sundström, han ligger knivskuren och skadad på sjukhus när detta skrivs, är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att många andra reportrar och fotografer överfallits, hotats, gripits och jagats iväg i Kairo under de senaste dagarna.

Man kan fråga sig vad syftet är att utse just journalisterna som mål. Det borde rimligen vara helt kontraproduktivt. Är målet att försöka stoppa nyhetsrapporteringen inifrån Kairo och Egypten, så är det naturligvis dömt att misslyckas. Med dagens teknik så går det inte att stoppa ett nyhetsflöde genom att hota eller jaga bort journalister. Resultatet blir snarare tvärtom, man triggar igång ännu mer kritisk bevakning.

Det är bara att hoppas att förföljelsen av journalister i Egypten och på andra ställen i världen upphör och att de kan fullgöra sitt grundläggande uppdrag: Att berätta för oss vad som händer och sker i världen.

Dags för National Prayer Breakfast

2011-01-31T17:26:00.000-08:00

På torsdag är det dags för National Prayer Breakfast här i Washington DC. Detta evenemang har hållits varje år sedan 1953 och samlar varje gång mängder med honoratiores, ofta med den amerikanska presidenten i spetsen.

Sammankomsten är kontroversiell.

Moder Teresia var huvudtalare 1994 och höll ett brandtal mot aborter:

"Det största hotet mot freden i dag är aborter, för det är ett krig riktat mot barnet, ett direkt dödande av det oskyldiga barnet, mördat av sin egen mamma."

För fem år sedan var rocksångaren Bono huvudtalare, för två år sedan var det Tony Blair.

National Prayer Breakfast arrangeras av The Fellowship. Det är det enda offentliga evenemang som denna elitistiska kristna och fundamentalistiska organisation på den politiska högerkanten anordnar.

För en tid sedan intervjuade jag författaren Jeff Sharlet, som skrivit ett par böcker om The Fellowship eller The Family som organisationen också kallas. Delar av intervjun finns publicerad i tidningen Fokus ("Tron som försätter berg och vinner val").

Sharlet är en av dem som kan mest om The Fellowship. Under en kort period bodde han i en av organisationens hus och han har gått igenom tusentals dokument och tidningsartiklar i dammiga arkiv samt pratat med och intervjuat åtskilliga personer som har eller har haft samröre med The Family. Hela historien kring The Fellowship är fascinerande - en hemlig organisation i hjärtat av makten i världens mäktigaste stad. På C Street, några kvarter från kongressen, ligger en av organisationens fastigheter. Här har ett antal senatorer och kongressledamöter bott under årens lopp, bland andra Jim DeMint - en av Tea Party-rörelsens förgrundsfigurer.

Jag har cyklat dit ett par gånger. Huset är relativt oansenligt, en vanlig trevåningskåk i rött tegel med en amerikansk flagga vajande ovanför entrén. Men The Fellowship har ett stort inflytande både på Capitol Hill, i Pentagon och i Vita Huset.

President Obama talade vid den förra National Prayer Breakfast. Han fick rätt kraftig kritik för att han ställde upp på ett evenemang skapat och arrangerat av en kristen, fundamentalistisk och hemlig förening (se t ex New York Times 3 februari 2010).

Men kritiken bet uppenbarligen inte: han ställer upp även i år.

Minst en demonstration kommer att hållas utanför Hilton Hotel på Connecticut, där frukostmötet äger rum. Det är gay-aktivister som vill markera mot The Fellowship. Organisationen är känd för sin avoga inställning när det gäller homosexuellas rättigheter. De kommer också att visa sitt missnöje med att Barack Obama stödjer arrangemanget genom sin närvaro.

Treåring avstängd från förskola efter att ha kissat på sig

2011-01-30T13:11:00.001-08:00

Här i USA riskerar barn att stängas av från sin förskola om de råkar kissa på sig.

Jo, det är faktiskt sant.

Den treåriga tjejen Zoe, som går - eller snarare gick - på en Montessoriförskola i Arlington, Virginia, blev avstängd från skolan för att hon inte hunnit till toaletten i tid. Den häpnadsväckande historien berättas i dagens Washington Post ("Three-year-old suspended from Arlington preschool for too many potty accidents").

Zoe hade pottränat och var rätt okej med att gå på toaletten på egen hand. Men precis som för många andra barn i den här åldern så går det lite fram och tillbaka med förmågan att ta sig torr genom en dag. Och när hon hade kissat på sig några gånger under en vecka fick föreståndaren nog. Zoe blev anstängd från skolan och fick en månad på sig att förbättra sig.

Detta skapade förstås bara ytterligare press och stress hos de lilla barnet och även om hon klarade månaden hemma bra, så återkom problemen när hon återvände till skolan.

Vem hade inte kissat på sig av skräck om man var på en sådan förskola.

Föreståndaren uppmanade föräldrarna till Zoe att ta kontakt med en läkare. Och det gjorde de. Och läkaren förklarade - förstås - att det är helt normalt för et treåring att kissa på sig då och då. Men detta innebar inte att föreståndaren gav med sig. Hon hänvisade till att det finns ett regelverk för Arlington County som säger att hon har rätt att stänga av elever som har tre "olyckor" på en vecka eller en "olycka" per vecka, tre veckor i rad.

Det är knappt att man tror att det är sant, men det finns faktiskt en sådan regel...

Nu har Zoe bytt förskola och är på ett ställe där man accepterar att barn är barn och att det faktiskt kan vara lite svårt att klara av det där med toalettbesök när man bara är tre år.

Och föga förvånansvärt har tjejen knappt kissat på sig alls sedan bytet av skola.

Särskilt inbjudna till presidentens tal: Hela listan!

2011-01-25T12:12:00.000-08:00

Det är en särskild ära att bli inbjuden att sitta presidentfruns (det har ju bara varit fruar så här långt) "box", när maken håller sitt State of the Union-tal i den amerikanska kongressen. Inbjudan ses som en markering - att man åstadkommit något som är speciellt och som presideneten vill lyfta fram.

I kväll, amerikansk tid, är det dags för det stora årliga talet. Och Amerikareportage kan exklusivt avslöja vilka som kommer att sitta i "boxen". Inte helt oväntat kommer flera av de särskilt inbjudna från skottdramat i Tucson, Arizona. Bland annat familjen till den nioåriga flicka som sköts ihjäl - Christina Taylor.

Övrigt att notera inför kvällens tal: Som brukligt kommer republikanerna leverera ett "svarstal" direkt efter presidentens State of the Union. I år kommer det att hållas av Paul Ryan, ledamot i representanthuset, från Wisconsin och en av de mer talföra unga republikanska kongressledamöterna. Men mest intressant är sannolikt det alternativa svarstalet, som ska hållas av en av Tea Party-rörelsens största profiler, Michele Bachmann, ledamot från svenskbygderas Minnesota. Det är troligen första gången någonsin som republikanerna håller två olika svarstal - och det speglar möjligen partiets splittring rätt väl...

Här är listan på de exklusiva gästerna:

First Lady Michelle Obama

Dr. Jill Biden (vice presidentens hustru)

Phil Schiliro, Assistant to the President and Director, Office of Legislative Affairs

Gary and Robert Allen (Rochester Hills, MI)
Gary and his brother Robert have been partners in the family business, Allen Brothers Inc., a roofing products manufacturing company, for 25 years. With the help of $500,000 from the Recovery Act, the Allen brothers were able to retool half of their manufacturing facility in order to manufacture solar shingles and launch a whole new business, Luma Resources.

Ursula M. Burns (Norwalk, CT)
Ursula M. Burns is the chief executive officer of Xerox Corporation. In April 2007, Ms. Burns was named president of Xerox. Ms. Burns was named chief executive officer in July 2009. Ms. Burns was named by the President to help lead the White House national campaign on STEM (science, technology, engineering and math) education in November 2009, and is on the board of Change the Equation, a coalition of over 100 CEOs focused on STEM education that the President announced in September 2010. She was appointed vice chair of the President’s Export Council in March 2010.

Amy Chyao (Richardson, TX)
Amy, a sixteen-year-old high school junior from Richardson, Texas, has developed a photosensitizer for photodynamic therapy (PDT), an emerging cancer treatment which uses light energy to activate a drug that kills cancer cells. After her freshman year biology class, Amy became interested in cancer research and came up with an idea for improving the way medicine is designed. So over her summer vacation she taught herself some basic chemistry and began her research. With her work, Amy won the first place Gordon E. Moore Award at the Intel International Science and Engineering Fair, a program of Society for Science & the Public, in May 2010. Amy, whose parents came here from China, is also a cellist and tutors younger children in her spare time. Amy met the President at the October 2010 White House Science Fair.

Kendra Baker and Zachary Davis (Santa Cruz, CA)
Business partners Kendra Baker and Zachary Davis had a dream of opening an organic, homemade ice cream shop in Santa Cruz, California, but had trouble finding a lender that would help finance their dream. With the help of a Recovery Act SBA loan of $250,000, Kendra and Zack were able open the doors to The Penny Ice Creamery in August 2010. The SBA Recovery Act funding allowed them to not only open the shop, but also to employ eleven people. Kendra and Zack were so thankful for the financing help, that they posted a video on YouTube. As a result of the video, the Vice President called them in November 2010 to thank them for the video and wish them good luck.

Brandon and Julie Fisher (Berlin, PA)
Brandon Fisher is the owner of a small business, Center Rock, in Berlin, Pennsylvania that specializes in a new kind of drilling technology. Last summer, Center Rock manufactured the drill bits and other equipment used to find and rescue the 33 trapped Chilean miners. The technology enabled a considerable shortening of the rescue timeline. Brandon and his wife, sales director Julie, spent 37 days in Chile working to drill the rescue shaft.

Brandon Ford (Philadelphia, PA)
Brandon, a junior at West Philadelphia High School, is a leader of the West Philly Hybrid X Team. West Philadelphia is a public high school serving one of the most disadvantaged neighborhoods in Philadelphia. Brandon and the Hybrid X team recently entered two cars in the Progressive Automotive X PRIZE competition, a global challenge that sought to deliver production-ready highly fuel efficient vehicles. As high school students, they successfully went head to head with corporations, universities and other well-funded organizations from around the world, even advancing to an elimination round with their Ford Focus that got an official 65.1 MPGe. Brandon and the West Philly Hybrid X team attended the President’s September 2010 “Change the Equation” event.

The Green Family (Tucson, AZ)
John and Roxanna are the parents of eleven-year-old Dallas and the late Christina Taylor, the nine-year-old girl killed when a gunman opened fire on Congresswoman Gabrielle Giffords in Tucson earlier this month. At just nine-years-old, Christina Taylor already had big plans to one day serve her country. Christina Taylor was born on 9/11 and had used her birthdate as a source of inspiration during her short life.

Staff Sergeant Salvatore Giunta (Hiawatha, IA)
Staff Sergeant Salvatore Giunta, a native of Hiawatha, Iowa, enlisted in the United States Army in November 2003. He attended Basic Training and Advanced Individual Training at Fort Benning, Georgia. Staff Sergeant Giunta is currently assigned to 2-503rd Infantry Battalion, Rear Detachment, Camp Ederle, Italy. Staff Sergeant Giunta has completed two combat tours to Afghanistan totaling 27 months of deployment. In November 2010, the President awarded Staff Sergeant Salvatore Giunta, U.S. Army, the Medal of Honor for conspicuous gallantry. He received the Medal of Honor for his courageous actions during combat operations against an armed enemy in the Korengal Valley, Afghanistan in October 2007.

Daniel Hernandez (Tucson, AZ)
Daniel Hernandez is a student advocate and political activist from Tucson, Arizona. He currently serves as a Congressional Intern for Congresswoman Gabrielle Giffords and a Director with the Arizona Students’ Association. Born in 1990, Daniel attended public schools in the Sunnyside Unified School District and is earning a Bachelor of Arts in Political Science as a junior at the University of Arizona.

Jim Houser (Portland, OR)
Jim Houser and his wife have owned an auto repair shop in Portland, Oregon for over 25 years, and it’s important to them to retain their employees and keep them healthy. That’s why Jim has always provided health insurance to his employees. But in the last ten years, Jim has been forced to contend with skyrocketing premium increases. Thanks to the Affordable Care Act, Jim and small business owners like him are getting immediate relief. The health reform law provides tax credits for small businesses that offer employees health insurance. And small business owners like Jim are benefiting from the tax credit today. Jim estimates that the tax credits will save him over $10,000.

James Howard (Katy, TX)
James Howard was diagnosed with brain cancer in March and later thought his lack of health insurance was a death sentence. Fortunately, he was able to join the Pre-Existing Condition Insurance Plan and is now getting the treatment he needs.

Staff Sergeant Brian Mast and Brianna Mast (Washington, DC)
Staff Sergeant Brian Mast is a native of Grand Rapids, Michigan, and joined the United States Army Reserves after graduating from high school in 1999. Four years ago he joined the Special Forces and was trained in bomb disposal. Staff Sergeant Mast deployed to Afghanistan in July 2010. He was seriously injured by a roadside bomb on September 19, 2010. He lost both legs just below the knee and an index finger. Staff Sergeant Mast suffered a broken arm, shrapnel wounds, and a damaged ear drum in the blast and is currently recovering at Walter Reed.

Gunnery Sergeant Nicole Mohabir (Fort Lee, VA)
Gunnery Sergeant Mohabir enlisted in the United States Marine Corps in December 1991. After completing recruit training at Parris Island, South Carolina, she attended the Marine Corps Basic Food Service School at Camp Johnson, North Carolina, and was assigned as a Food Service Specialist. Gunnery Sergeant Mohabir made her first deployment to Iraq in support of Operation Iraqi Freedom (OIF) from December 2002 to June 2003 with Combat Service Support Group-12. Gunnery Sergeant Mohabir deployed to Afghanistan in support of Operation Enduring Freedom in March 2010 and is currently back at her duty station in Fort Lee, Virginia.
Mikayla Nelson (Billings, MT)
Mikayla Nelson is currently a freshman at Central Catholic High School in Billings, Montana. As a middle schooler at Will James Middle School, she led her Science Bowl team to a 1st place finish at the National Science Bowl for the design document of their solar car. Mikayla met the President at the October 2010 White House Science Fair where she represented her Science Bowl team and exhibited their solar car.

Kathy Proctor (Winston-Salem, NC)
Kathy Proctor grew up in Trinity, North Carolina where, after graduating, she went to work in the furniture industry like many others in the area. About six years ago, Kathy realized that furniture jobs were dwindling and started taking Math and English classes at night and on weekends to brush up on her skills after being out of school for so long. When she was laid off in 2009, Kathy began taking classes in biotechnology at Forsyth Technical Community College. Kathy met the President when he visited Forsyth Tech in early December 2010.

Dr. Peter Rhee (Tucson, AZ)
Dr. Peter Rhee is an United States Navy veteran and military surgeon, currently serving as the Chief of Trauma at the University Medical Center in Tucson, Arizona. Dr. Rhee oversaw the medical care associated with Arizona's recent shooting tragedy, including the care of Congresswoman Gabrielle Giffords. Rhee has handled hundreds of battlefield injuries in two war deployments beginning in 2001.

Diego Vasquez (Phoenix, AZ)
Diego Vasquez, currently a freshman at South Mountain Community College in Phoenix, Arizona, was a member of the 12 person team from Cesar Chavez High School in Laveen, Arizona that won a grant through the Lemelson-MIT Program’s InvenTeams initiative for their design of a fully adjustable motorized chair for medically fragile individuals. The team decided to design the chair, which is to be used primarily for physical therapy, after seeing a disabled friend and fellow student struggle at school. Diego met the President at the October 2010 White House Science Fair where he represented his team and demonstrated their chair.

Wendell P. Weeks (Corning, NY)
Wendell P. Weeks is chairman and chief executive officer of Corning Incorporated. Mr. Weeks was named president and chief operating officer of Corning in April 2002. Mr. Weeks is a graduate of Lehigh University and earned a Master of Business Administration from Harvard University as a Baker Scholar.

Källa: Foreign Press Center

Helsida om det svenska musikundret

2011-01-23T12:22:00.000-08:00

Det är inte så värst ofta som Sverige får en helsida i en störrre amerikansk dagstidning. Men i dag hände det. Washington Post har ett rejält reportage i sin resesektion om "When the sun goes down in Stockholm, the music winds up".

Texten, skriven av The Posts journalist Chris Richards, är en veritabel hyllning till det svenska (främst stockholmska) musik- och kroglivet. Richards skriver om allt från Robyn som ger en konsert i den lokal som gav namn till August Strindbergs roman "The Red Room" till alla de "incredibly cozy bars that dot the island of Sodermalm - or Soder".

Läs hela repet på Washington Posts webbplats.

Mera svensknyheter: Peter Forsbergs eventuella comeback i NHL-laget Colorado Avalanche väckte stor uppmärksamhet här den gångna helgen. Till och med medier i områden som normalt inte är särskilt intresserade av hockey hade med det som en nyhet. Det är uppenbart att Forsberg är stor här över. Hans presskonferens i går, lördag, sändes live på många håll och kan bland annat beskådas under rubriken "Forsberg Speaks" på Colorado Avalanche's webbplats.

Nästa presidentval närmar sig

2011-01-21T12:35:00.000-08:00

På tisdag är det åter dags för att president Barack Obama att hålla sitt stora årliga tal, State of the Union. Han gör det nästan exakt två år efter att han flyttade in i Vita Huset. Halva mandatperioden har alltså gått och det har blivit hög tid att börja förbereda sig inför nästa val. Sannolikt kommer talet att vara framåtblickande och kretsa kring frågor som kan tänkas vara betydelsefulla för Obamas möjligheter att bli omvald.

Samtidigt håller presidenten nu i dagarna på att dra igång sitt kampanjhögkvarter, som han inte placerat i Washington DC utan i hemstaden Chicago. Han hade högkvarteret där inför valet -08 och det gick ju bra. Dessutom är det sannolikt ett medvetet drag att inte utgå ifrån det "korrupta Washington" i samband med valet. Men de finns de som kritiserar valet av Chicago som centralort. Staden ligger för långt bort från händelsernas centrum, menar de. Kampanjen kommer att tappa tempo och inte kunna agera lika snabbt och smart som den hade kunnat om högkvarteret varit placerat i DC.

Ni kanske tror att det amerikanska presidentvalet står mellan en republikansk och en demokratisk kandidat? Att det bara handlade om Barack Obama och John McCain 2008?

Fel. Vid valet för drygt två år sedan ställde 366 individer upp. De flesta fick förstås bara ett fåtal röster, men de fanns formellt med som kandidater.

Och nu har potentiella presidenter börjat samla sig inför nästa val, det som kommer att hållas tisdagen den 6 november 2012. Den myndighet (Federal Election Commission) som tar emot och registrerar anmälningar till presidentvalet har för närvarande fått in anmälningar från 76 personer. Flera av dem har för övrigt ställt upp i ett flertal val och kan med fog kalla sig för politiska veteraner. Dock utan att kunna skryta över några större framgångar.

Bland de anmälda finns varken Sarah Palin, Mitt Romney, Mike Huckabee, Jim DeMint eller Tim Pawlenty. Åtminstone inte ännu. De har dock fortfarande gott om tid att skicka in sina papper...

Läs mer om några av de mer okända presidentkandidaterna i dagen USA Today.

Laddad handling

2011-01-19T06:09:00.000-08:00

USA förbereder sig nu för en förmodad smärre invasion av elektriska bilar. Flera bilfabrikanter, som Chevrolet (Volt) och Nissan (Leaf), har eller kommer inom kort att lansera elbilar och i takt med att bensinpriset nu åter är på väg upp, så ökar intresset för alternativen.

Det största problemet är det vanliga: De korta körsträckorna. Även om bilbatterierna blir bättre och bättre, så är körsträckan fortfarande begränsad till omkring 100 miles (160 km). Sedan måste bilen laddas - och det tar normalt mellan fyra och åtta timmar att ladda det till full styrka igen.

Ett annat problem är att det råder brist på "laddningsställen". Men här håller det på att hända saker rätt snabbt.

Innerstadsgarage runt om i USA har börjat erbjuda laddningsstationer, vilket innebär att t ex folk som pendlar till jobbet kan parkera bilen, arbeta sina åtta timmar och sedan hämta bilen fulladdad.

Och ett antal köpcenter och butikskedjor, som Best Buy (elektronik) och Whole Foods (livsmedel), har inlett en satsning på "elstolpar" på sina kundparkeringar. Ladda medan du handlar, med andra ord. Man parkerar sin bil, pluggar in den i uttaget och går och handlar det man ska. När man kommer tillbaka så är batteriet återladdat (mer eller mindre beroende på hur länge man handlat).

Några tar ut en avgift på i snitt tre dollar per timmes laddning, men de flesta bjuder på den här servicen. Det skapar goodwill och ett gott rykte, vilket säkert kan vara värt minst lika mycket som den något högre elräkningen.

Här i Washington DC har jag ännu inte sett några sådana här initiativ, men det lär vara en tidsfråga innan den första "shop and charge"-stationen dyker upp...

Läs mer om laddade butiker i USA Today.

Hämnden är ljuv...

2011-01-14T08:31:00.000-08:00

I USA är det vanligt med så kallade robocall, automatiska uppringningar från diverse håll. Det kan vara en politiker som ringer upp och tycker att du ska rösta på honom eller henne eller den lokala skolans rektor som påminner om att skolan har föräldramöte dagen därpå.

Samtalen sker till många abonnenter samtidigt och består av ett på förhand inspelat röstmeddelande

Klockan 4:33 på morgonen i onsdags vaknade Aaron Titus i S:t George's county strax utanför Washington DC av att familjens telefon ringde.

Om telefonen ringer så dags på morgonen är det lätt att bli orolig. Är det något som hänt med någon familjemedlem eller släkting? En olycka? Ett dödsfall?

Han sprang upp för att svara så snabbt som möjligt. I bostaden låg dessutom hustrun och deras fem barn och sov - han ville undvika att de vaknade i onödan.

Men när han lyfte på luren var det ingen levande röst där. Det var ett förinspelat meddelande från skolledningen i countyt som meddelade att de lokala skolorna skulle börja två timmar senare än normalt på grund av snöfall.

Titus blev rätt förbannad. Och han tänkte ut en ljuvlig hämnd.

I går morse, klockan 4:30, ringde det hos skolchefer och ledamöter i skolstyrelsen, totalt 19 samtal. Det var ett robocall:

"This is a Prince George's County School District parent, calling to thank you for the robocall yesterday at 4:30 in the morning. I decided to return the favor. While I know the school district wanted to ensure I drop my child off two hours late on a snow day, I already knew that before I went to bed. I hope this call demonstrates why a 4:30 a.m. call does more to annoy than to inform."

Meddelandet slutade med orden: "Quit robocalling parents at 4:30 in the morning or at least allow us to opt out of these intrusive calls."

Bakom detta morgontidiga samtal stod förstås Aaron Titus och hans hämnd har väckt stor uppmärksamhet och många skratt runt om i regionen. Och den ansvariga bakom det första robocallet säger sig ha förstått hinten... Det lär inte bli några fler automatiska telefonsamtal klockan 4:30 på morgonen i S:t George's county.

Läs hela storyn i dagens Washington Post.

Yrvaken diskussion om de amerikanska vapenlagarna

2011-01-12T08:02:00.000-08:00

Min blygsamhet förhindrar mig från att ta åt mig äran, men faktum är att det nu kommit igång en rätt rejäl debatt här om landets vapenlagar.

Efter mitt blogginlägg för några dagar sedan...

Ett antal av de stora redaktionerna (se t ex Washington Post eller NPR) har tagit upp frågan ur olika vinklar. Några av de liberala dagstidningarnas ledarsidor har lite yrvaket dammat av sina gamla paroller och kräver nu en generell skärpning av lagarna. Flera forskare har gått ut och presenterat fakta som talar för att en mer restriktiv inställning till "allas rätt att bära vapen" faktiskt leder till färre våldsbrott - och att de våldsbrott som trots allt sker leder till lindrigare skador och färre dödsfall.

Vapenlobbyns viktigaste företrädare, den mäktiga National Rifle Association (NRA), ligger däremot lågt just nu. På sin webbplats har man lagt ut en kort kommentar på temat "our thoughts and prayers are with the victims of this senseless tragedy (...)".

Enligt Josh Horwitz, förespråkare för inskränkningar i vapenlagarna och gäst i förmiddagens The Diane Rehm Show, så är detta en vanlig taktik från NRA. Just när en tragisk skottlossning eller vansinnesdåd har skett, går man inte ut aktivt med sina ofta väldigt drastiska och hårdföra budskap. Istället tonar man ner röstläget, bidar sin tid och kommer tillbaka när annat hamnat i mediefokus.

Sarah Palin, som anklagats för att ha piskat upp hatstämningen i landet bland annat genom att publicera en bild med "kikarsikten" riktade mot vissa demokratiska kandidaters delstater (däribland den skadade kongressledamoten Gabrielle Giffords), har i dag kommit med ett kommentar som väckt rätt stor uppmärksamhet här i USA, bland annat för att hon använder begreppet "blood libel" (blodslögn) för att kritisera liberaler.

Det hela är tämligen förvirrat, eftersom begreppet normalt använts för att beskriva något annat. Blodslögnen kallas den historiska myt som går ut på att judar ska ha använt kristna barns blod i någon slags religiös ceremoni. Eftersom Giffords är av judisk börd ökar dessutom förvirringen kring Palins ordval...

Läs hela hennes uttalandet här. Där finns också en länk till en video där Sarah Palin läser upp sin kommentar.

Kommer då den något yrvakna diskussionen om "gun control" och mer restriktiva vapenlagar att leda till några konkreta förändringar?

Tveksamt. President Obama hade med frågan i sitt program inför valet 2008, men har närmast aktivt låtit bli att diskutera den efteråt. Det är inte särskilt mycket som talar för att han kommer att ta några initiativ i frågan framöver.

Representanthuset lär definitivt inte göra det, med den nyvala republikanska majoriteten. Och i senaten är också vapenanhängarna många.

Troligen inga förändringar, alltså. Åtminstone inte på kort sikt. Det enda som möjligen skulle kunna förändra läget är om det inträffar en ny tragisk händelse av större format inom kort. Men det får man ju hoppas att det inte gör.

Om liberala vapenlagars konsekvenser

2011-01-09T16:32:00.000-08:00

Delstaten Arizona har en av USA:s mest liberala vapenlagar. Här är det till exempel helt okej att gå omkring öppet med en pistol i hölstret.

I går, lördag, sköt en galen person ihjäl sex personer på en parkeringsplats vid livsmedelsbutiken Safeway i staden Tucson, Arizona. Ytterligare 14 personer skottskadades, däribland Gabrielle Giffords, en demokratisk ledamot i kongressens representanthus. Hon ligger nu på sjukhus allvarligt skadad, efter att ha skjutits i huvudet.

Enligt uppgifter i medierna gick kula in genom bakhuvudet, passerade igenom hela hjärnan och fortsatte ut genom pannan. Det låter egentligen helt otroligt att hon överhuvudtaget lever. Enligt läkarna finns det goda chanser att hon ska klara livhanken, men det är oklart vilka men hon kommer att få av skadan.

Gabrielle Giffords är en så kallad bluedog eller en "second amendment-democrat". Rent politiskt står hon till höger i partiet, hon var t ex en av de knappt 20 demokrater som röstade emot sin egen partikamrat Nancy Pelosi när representanhusets talman skulle utses i onsdags. Second amendment handlar om rätten att försvara sig och är en omstridd del av den amerikanska konstitutionen som tolkas olika beroende på vilken åsikt man har i vapenfrågan.

Giffords har hon tagit tydlig ställning för alla amerikaners rätt att bära vapen - hon tillhör med andra ord dem som menar att individen har en konstitutionell rätt att beväpna sig.

Det är en ödets ironi att hon själv blir offer för ett skjutvapen i en galen persons hand.

Gång på gång har sådana här djupt tragiska händelser i den amerikanska historien visat på vilka följder liberala vapenlagar kan leda till. Fri och enkel tillgång på skjutvapen gör sådana här dåd oerhört mycket lättare att genomföra.

Men vapenlobbyn och vapenförespråkarna för ett annat resonemang. Med en slags omvänd logik så hävdar de att det är just sådant som hände i Tucson som motiverar att alla ska ha rätt att beväpna sig.

Då kan man ju skydda sig mot sådana här händelser...

Hittills har dådet i Arizona inte väckt några större diskussioner om regelverket kring vapeninnehav - som ser olika ut i olika delstater. Debatten har mer handlat om att kongressledamöterna behöver ha mer skydd när de är ute och rör sig bland folk.

Arbetslösheten sjunker i USA - men varför?

2011-01-07T05:56:00.001-08:00

Arbetslösheten i USA sjönk relativt kraftigt i december visar nya siffror som publicerades av det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet i dag, fredag.

I november var siffran 9,8 procent. I december sjönk den till 9,4. Det är den lägsta officiella arbetslösheten sedan maj 2009 och ett glädjebesked för president Obama, som för övrigt just nu håller på att förändra hela sin organisation som en förberedelse inför nästa val.

Men statistik är en sak och verklighet en annan.

Enligt en annan studie så var nämligen antalet nytillkomna jobb relativt litet i december, omkring 113 000 bara. Det är betydligt färre än vad de flesta anaytiker hade väntat sig.

Så att fler fått jobb förklarar troligen bara en del av den minskade arbetslösheten. Det finns också en annan, och inte lika positiv, orsak: Att allt fler inte bryr sig om att anmäla sig som arbetslösa och därmed försvinner ut ur statistiken. Det handlar främst om långtidsarbetslösa, som gett upp alla förhoppningar om att få ett jobb.

Denna långtidsarbetslöshet, personer som varit utan jobb ett år eller längre, börjar torna upp som ett allt större problem på. Tidigare har den amerikanska arbetsmarknaden överlag varit väldigt flexibel, med relativt gott om kortare eller längre jobb, många utan några större kompetenskrav och ofta säsongsbetonade. Blev man arbetslös dök det upp något förr eller senare om än bara tillfälligt.

I och med den senaste ekonomiska krisen har arbetsmarknadsstrukturen börjat förändras. De snabba, tillfälliga jobben har blivit färre. Det har blivit mycket lättare att fastna i en långvarig arbetslöshet.

Och precis som i Sverige och i övriga västvärlden, så är det i USA betydligt lättare att fastna i utanförskap ju längre man går utan jobb.

Nytt år och nya politiska vindar i USA

2011-01-03T09:00:00.000-08:00

Nytt år innebär att de nyvalda ledamöterna tar plats i de tusentals olika politiska församlingar som finns på olika nivåer runt om i USA.

Nationellt är det ju maktskifte i representanthuset, som från och med nu behärskas av republikanerna efter den stora valsegern i höstas. Partiet tog 63 mandat från demokraterna och har nu 242 av de totalt 435 platserna.

Talmannen sedan fyra år, demokraten Nancy Pelosi, tvingas nu avgå och kommer att ersättas av republikanen John Boehner. Han tillträder formellt på onsdag, i samband med att den 112:e kongressen öppnas.

Även i senaten gick republikanerna framåt, men där behåller demokraterna majoriteten. Men det var på håret. Partiet har nu 51 senatorer av de totalt 100 platserna. Dessutom brukar man räkna in de två oberoende ledamöterna till dem demokratiska senatsgruppen, så republikanerna har totalt 47 platser. Att demoktratena inte förlorade majoriteten beror enbart på att bara en dryg tredjedel av mandaten i senaten var uppe för omval - eftersom mandatperioden för varje ledamot är sex år, så är respektive plats valbar endast vart tredje val.

Den nya sammansättningen i kongressens båda kamrar lär inte underlätta för Barack Obama. Bland annat har republikanerna i representanthuset sagt sig vilja riva upp den historiska hälso- och sjukvårdsreformen.

När det gäller delstaterna, så är nu 29 av de 50 guvernörerna republikaner, jämfört med 24 före nyår. Även i delstatsparlementen har republikanerna skördat stora framgångar överlag.

Här i Washington DC tillträdde den nya borgmästaren formellt i samband med en stor ceremoni i går, söndag. Mer än 3 500 personer deltog i festligheterna när Vincent Gray tog över efter Adrian Fenty. Och Gray gick redan dag ett ut och kritiserade sin företrädare för att ha misskött sta'ns finanser. Underskottet på 440 miljoner dollar ska reduceras främst via besparingar, men det kan också bli skattehöjningar. De satsningar som Fenty initierade, som renoveringar av stadens skolor och parker, utbyggnad av cykelleder och liknande, kommer att prioriteras ner.

Det har kommit en ny tid till Washington..

I krisens spår: Minskad ökningstakt av befolkningen i USA

2010-12-22T07:28:00.000-08:00

308 745 538. Så många är amerikanerna enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes under 2010. Räkningen genomförs vart tionde år och slukar massor av resurser. Här saknas ju såväl personnummer som en mängd av de centrala register vi har i Sverige. Så den stora undersökningen genomförs mycket konkret: Via brev hem till hushållen, dörrknackning och andra former av praktiska aktiviteter.

För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...

Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.

Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.

Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.

Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.

Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.

Larry Kings sista show

2010-12-16T07:31:00.000-08:00

En medial institution går i graven här i USA i kväll; Larry King gör sin sista show efter 25 år på prime time i CNN.

Han fyllde nyligen 77 år och har troget haft hängslena på under alla år som programledare i TV, men han började sin karriär som radiopratare. Några år efter att CNN drog igång, värvades han till den nya kanalen och fick sin egen intervjushow, Larry King Live. Han har haft timmen mellan 21 0ch 22 och normalt ägnas hela programmet åt en enda gäst.

I går, i det näst sista programmet, var det skådisen Barbra Streisand. Innehållet i kvällens program är såvitt jag vet hemligt, men det lär väl dyka upp en del kära gäster och en och annan överraskning, kan jag tro.

King har konsekvent haft en lyssnande och rätt tillbakahållen attityd som intervjuare, vilket gjort att han stuckit ut i en TV-värld fylld av självupptagna, gapiga och gåpåiga programledare - särskilt i kabelkanalerna. Han låter folk prata till punkt och genom sin stil har han genom åren byggt upp ett rejält förtroendekapital. Det har gjort att många personer valt att "träda fram" i Larry King Live efter en skandal eller något annat kontroversiellt.

Programmet ska fortsätta sändas året ut, resterande shower ska dock bara innehålla tillbakablickar från de 25 år som gått.

Larry King Live ersätts efter nyår med Piers Morgan Tonight med den brittiska journalisten Piers Morgan.

Sverige i amerikanskt mediebrus

2010-12-13T10:54:00.000-08:00

Sverige har fått ovanligt mycket uppmärksamhet här i USA den senaste tiden.

Först var det förstås Wikileaks och dess svenska anknytning. Hela historien kring Wikileaks är stor nyhetsmässigt, men inte så stor som den verkar vara i Europa. När det var som hetast, för någon vecka sedan, platsade den på topp tre över listan på mest uppmärksammade nyheter här i USA, men den intog aldrig förstaplatsen. Istället dominerade främst Obamas skatteuppgörelse med republikanerna.

Den svenska vinkeln (att han är misstänkt för bland annat sexuellt utnyttjande och våldtäkt) fick rätt stort utrymme och åklagaren i Göteborg citerades på många håll. Dessutom blev det snabbt en debatt, särskilt bland vänstersympatisörer, om att det hela i själva verket rörde sig om ett justitiemord - inte kan väl en sådan hjälte vara ett manligt svin? Anmälan från de två svenska kvinnorna var säkert regisserad av CIA och de svenska rättsväsendet har helt kapitulerat för amerikanska intressen. Ungefär så lät tongångarna från flera kända vänsterskribenter.

Svepande och torftig argumentation, tycker jag.

Sedan exploderade den där bomben i centrala Stockholm och det har det också rapporterats rätt ordentligt om, särskild under denna måndag. Såväl Washington Post som N Y Times hade rätt fylliga artiklar och i morse hade NPR (National Public Radio) en rapport från samarbetspartnern BBC:s korrespondent i Stockholm. "En tufft uppvaknande för ett öppet och fredligt land". Så låter väl en kortkort sammanfattning av den publicistiska vinkeln i de medier jag har kikat på här i USA.

Flera tar upp att det finns en hårdnande motsättning mellan många svenskar och vissa etniska minoriteter, särskilt då muslimer. Man påminner bland annat om Sverigedemokraternas framgångar i höstens riksdagsval.

Om Wikileaks och anonyma bloggare

2010-12-06T06:51:00.000-08:00

Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.

Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.

Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)

Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.

För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.

Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.

Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.

Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...

Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.

Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.

Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.

Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.

Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...

Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.

Brottsprovokation och terrorbekämpning

2010-11-28T09:39:00.000-08:00

Det här med brottsprovokation är klart bekymmersamt. I Sverige är vi av hävd försiktiga med att provocera fram brott, i praktiken är det i princip förbjudet. Polisen eller andra myndigheter får inte rigga upp omständigheter som på något sätt kan få folk att utföra något kriminellt. Det handlar ytterst om rättsäkerhet. Är det personen eller situationen som gör brottet? Hade det överhuvudtaget blivit begått om inte någon eller något skapat möjligheten? Och är det i så fall rimligt att ställa någon till svars?

Här i USA har man generellt en helt annan syn på brottsprovokation. Det används frekvent av myndigheterna inom snart sagt alla kriminella områden - till exempel narkotika-, egendoms- och inte minst när det gäller terrorbrott.

På senare tid har medierna rapporterat om flera fall när det gäller misstänkta - eller snarare potentiella - terrorister. Senast nu i helgen greps och häktades en 19-årig kille med somalisk bakgrund i Portland, Oregon. Han anklagas för att ha försökt detonera en bil full med sprängmedel i samband med att tusentals personer samlats på ett torg för att se stadens julgran tändas.

Men bilen och sprängmedlen - som i själva verket var helt ofarliga attrapper - var ordnade av FBI-agenter som låtsades vara muslimska fanatiker.

Pojken blev enligt medieuppgifter alltmer intresserad av extrema muslimska tankegångar för några år sedan och hade gjort sin inställning tydlig via bland annat chatforum på nätet. Hans åsikter registrerades av de amerikanska myndigheterna, som började följa hans aktiviteter. De var endast verbala till att börja med, men för en tid sedan fick han kontakt med några "radikala muslimer" som hade ett konkret förslag till honom: Varför inte ställa till med ett rejält blodblad i samband med att runt 10 000 personer samlats på det centrala torget i Portland när stadens julgran tänds?

19-åringen hade en del kontakt med de "radikala muslimerna", som naturligtvis var FBI-agenter, och vid åtminstone ett tillfälle träffades de och provsprängde en mindre laddning på ett undanskymt ställe.

Planerna blev alltmer konkreta och häromdagen hade det blivit dags att gå från ord till handling. De "radikala muslimerna" hade ordnat fram en bil full med sprängmedel. 19-åringen och en annan person (FBI-agent) körde fram bilen till torget, parkerade den och gick därifrån. En stund senare gav FBI-agenten över en mobiltelefon till 19-åringen samt gav honom information om vilket telefonnummer han skulle knappa in. Detta nummer skulle sedan detonera laddningen.

19-åringen slog numret. Inget hände. FBI-agenten uppmanade honom att gå ut (de befann sig på tågstationen i Portland) för att få bättre satellit-kontakt. Han gick ut, slog numret en gång till och greps därpå av FBI.

Den här arbetsmetoden med framprovocerade terrorbrott har använt ett flertal gånger av FBI de senaste åren. Så sent som för några veckor sedan var det ett liknande fall här i Distriktet med en person som planerade att utföra ett bombattentat på tunnelbanan. Ockås han hade planerat dådet tillsammans med FBI-agenter "under cover".

Metoden har kritiserats av företrädare för den muslimska rörelsen här i USA, men har i övrigt inte lett till någon större diskussion.

Det är märkligt. Vem vet om denne 19-åring verkligen hade tänkt genomföra ett dåd av den här kalibern om han inte fått allt serverat på ett silverfat? Om han inte blivit kontaktad av dessa FBI-agenter hade han kanske så småningom slagit sina "radikala muslimska" idéer ur hågen och kommit till insikt att terrordåd inte är den rätta vägen. Som tonåring blir man normalt väldigt lätt påverkad av vad andra säger och tycker - särskilt om det är folk som är äldre och som är inne på samma spår som en själv.

Ja, det finns massor av etiska, moraliska, rättsäkerhetsmässiga och andra frågor att ställa och diskutera kring FBI:s provokationsmetoder och terrorbekämpning.

För den 19-årige Mohamed Osman Mohamud väntar nu av allt att döma ett mycket långvarigt fängelstraff. Och i medierna beskrivs hur FBI nystat upp och avslöjat ytterligare ett planerat terrordåd som kunde fått katastrofala följder.

Frågan är bara vem som skapade situationen?

Läs mer om brottsprovokationen i Washington Post.

Fenomenet Sarah Palin släpper ny bok

2010-11-24T10:08:00.000-08:00

Sarah Palins nya bok America By Heart - Reflections on Family, Faith and Flag kom ut i går, tisdag och var redan innan publiceringsdagen en given försäljningssuccé.

Och även om dottern Bristol förlorade Dancing With the Stars i går kväll, så går det inte att komma undan det faktum att Sarah Palin och hennes familj är stora här i USA. Varumärket Palin är värt åtskilliga miljoner, hela familjen håvar in pengar via TV-shower, föreläsningar, bokskrivande, expertmedverkan i Fox News och annat inkomstbringande.

Där är många amerikaner som älskar att följa fenomenet Palin. Sarah Palin's Alaska på TV-kanalen TLC slog alla tittarrekord när den hade premiär häromveckan - fem miljoner följde Palins äventyr i den alskiska vardagen. Hennes offentliga möten är alltid smockfulla.

Nu ger hon sig ut på en bokturné som garanterat kommer att bli oerhört omskriven - och som av en händelse går till ett antal av de stater som betraktas som de viktigaste i samband med presidentval...

Spekulationerna om hon ska ställa upp mot Barack Obama 2012 är våldsamma och går åt alla håll. En del analytiker och förståsigpåare menar att det är uppenbart att hon siktar på presidentvalet. Andra menar att hon egentligen har det perfekt som det är nu; Hon är en stor hjälte i mångas ögon, hon drar in mångmiljonbelopp och hon har ett avsevärt politiskt inflytande i en helt fri roll.

Själv har hon svarat svävande på frågan, men absolut inte stängt några dörrar. "Om Amerika behöver mig så ställer jag upp", ungefär. Och så länge hon är aktuell och så länge det spekuleras, så länge lär hon och hennes familj också befinna sig i rampljuset och hålla grytan kokande.

Kolla gärna en mig närstående korrespondents reflektioner i ämnet Sarah Palin här (krönika 19 november).

Dramatisk ökning av legal marijuana - trots nej i Kalifornien

2010-11-19T11:38:00.000-08:00

Det blev ett nej till legalisering av marijuana-användning i Kalifornien. Omröstningen skedde i samband med valet den 2 november och resultatet var rätt väntat.

Jag stod i startgropen för att skriva en artikel för en svensk tidskrift om omröstningen, men eftersom majoriteten gick emot en legalisering så enades redakören och jag om att ligga lågt. Eftersom jag ändå researchat lite, så tänkte jag trots allt skriva några rader om ämnet här på bloggen.

För även om de röstande i Kalifornien sa nej, så har den legala hanteringen av marijuana vuxit dramatiskt i USA under de senaste tio åren. Det började med att just Kalifornien godkände marjuana för medicinskt bruk 1996 och sedan dess har ytterligare 12 delstater plus DC gjort detsamma. Enligt en artikel i Time så finns det nu ungefär 370 000 legala marijuana-användare i USA. Även om det fortfarande är en stor majoritet som är emot en legalisering, så är trenden klar: Stödet för en lagändring som skulle möjliggöra marijuanaköp och -innehav ökar. Och ökar kraftigt. Bland unga under 30 år är det fler som vill ha en legalisering än som är emot. Särskilt tydligt är trenden längs både väst- och östkusterna.

Enligt en del analytiker är det bara en tidsfråga innan Kalifornien - eller Oregon eller någon annan kuststat - kommer att släppa marijuanan fri. Anhängarna till proposition 19 i Kalifornien har redan gjort klart att de kommer att återkomma med ett nytt legaliseringsförslag redan till nästan val, 2012.

Vad ligger då bakom denna legaliseringstrend?

Det finns flera förklaringar. En viktig är att det är väldigt många i USA som använder marijuana som berusningsmedel. Enligt den officiella statistiken har mer än 40 procent av amerikaner över 12 år använt cannabis minst en gång. Det är 102 miljoner personer. Runt 15 miljoner betraktas som regelbundna brukare, det vill säga använder marijuana minst en gång per månad.

En annan förklaring är att det finns starka grupper som trycker på. Dels organiserade användare, men också en växande industri eller näringsverksamhet kring cannabisbruket. Det handlar främst om (legala) odlare, som blivit allt fler de senaste åren och som naturligtvis vill se sin marknad växa.

En tredje orsak till legaliseringstrenden är staternas urusla ekonomi. Om de kan legalisera cannabis, kan de också skattebelägga sektorn. Bara i Kalifornien sägs den illegala marijuanan årligen omsätta omkring 14 miljarder dollar. En delstatlig skatt på fem procent skulle generera en nätt liten extrainkomst på gott och väl 700 miljoner dollar. Naturligtvis kommer en reglering kosta en slant, men nettointäkten bör ändå bli en halv miljard dollar, vilket är lika med 3,5 miljarder kronor. Det måste te sig rätt lockande för den extremt skuldtungda delstaten...

Det ska bli intressant att följa legaliseringsdebatten här i USA framöver. En intressant aspekt är att de federala (nationella) lagarna helt förbjuder bruket av marijuana/cannabis, oavsett skäl (det vill säga även om det sägs vara medicinskt motiverat). Här finns alltså en juridisk paradox mellan de 14 delstater som legaliserat medicinsk marijuana och den amerikanska staten.

Barnbok av Obama lär skapa debatt

2010-11-15T06:43:00.001-08:00

Barack Obama är inte bara pappa, framgångsrik jurist och president i USA. Han är författare också. Hans två böcker Dreams From My Father (1995) och The Audacity of Hope (2006) har båda sålt i jätteupplagor inte bara här utan runt om i världen.

Och trots att han rimligen är rätt upptagen med diverse kriser och krig just nu, så kommer han i dagarna ut med sitt tredje litterära alster. Denna gång är det en barnbok: Of Thee I Sing - A Letter to My Daughters.

I boken, som inleds med den underbara meningen "Have I told you lately how wonderful you are?", berättar Obama om 13 amerikanska personer som på olika sätt betytt mycket för honom - och som han tycker kan tjäna som goda föredömen för hans döttrar (och naturligtvis för resten av oss).

Enligt förlaget skrev Barack Obama boken mellan valet i november 2008 och installationen några månader senare. Publiceringen kommer dock först nu eftersom det tog lite tid att få fram bra illustrationer - illustratör är Loren Long som tidigare arbetat med bland andra Madonna.

Boken kommer ut här i USA i morgon, tisdag.

Vilka är då de 13 amerikanerna? Amerikareportage kan presentera hela listan - som inte är helt mainstream och säkert kommer att väcka en del debatt:

Konstnären Georgia O'Keeffe
Forskaren Albert Einstein
Baseballspelaren Jackie Robinson
Indinahövdingen Sitting Bull
Sångaren Billie Holiday
Politiska aktivisten Helen Keller
Arkitekten Maya Lin
Sociala aktivisten Jane Addams
Pastorn Martin Luther King
Astronauten Neil Armstrong
Fackliga aktivisten Cesar Chavez
Tidigare presidenten Abraham Lincoln
Dito George Washington

Intressant lista. Jag misstänker att Fox News kommer att diskutera Obamas val av t ex Helen Keller. Hon var en dövblind kvinna (född 1880, död 1968) som lärde sig kommunicera bland annat genom att känna på andras läppar. Hon var politiskt aktiv socialist och med i den syndikalistiska rörelsen IWW (där även Joe Hill var medlem) och kämpade hela sitt liv för social rättvisa och kvinnors lika rättigheter, skrev ett flertal böcker och avlade även en akademisk examen.

I amerikanska medier har man även lyft ett eller annat ögonbryn över att Sitting Bull finns med på listan.

Några andra kommentarer:

Jackie Robinson blev 1947 den första svarta spelaren i den dittills helvita profesionella amerikanska baseball-ligan.

Maya Lin har skapat Vietnam-monumentet. Hon vara bara 21 år när hennes förslag vann den utlysta tävlingen.

Jane Addams betraktas här i USA som en föregångarna när det gäller socialt arbete. Hon var feminist och fick Nobels fredspris 1931.

Cesar Chavez är en legend inom amerikansk fackföreningsrörelse. Han var med om att starta National farm Workers Association.

Jag kan även konstatera att nästan hälften (6 av 13) av personerna är kvinnor. Vidare finns tre svarta, en latinamerikan, en asiat och en representant från ursprungsbefolkningen med på listan. Dessutom en funktionshindrad.

Bra spridning, med andra ord.

Bitter medicin mot statsskulden

2010-11-11T07:22:00.001-08:00

I vintras tillsatte president Obama en tvärpolitisk "skuldkommission" ("National Commission on Fiscal Responsibilty and Reform" eller "Debt Panel" i dagligt tal). 18 ledamöter har sedan dess, under delat ledarskap (en republikansk och en demokratisk ordförande), arbetat med att ta fram ett förslag om hur den amerikanska statsskulden ska kunna reduceras och hur statens finanser ska bli "sustainable". USA:s statskuld är för närvarande runt 13 000 miljarder dollar. Vilket motsvarar omkring 45 000 dollar per invånare. Den svenska statsskulden ligger på runt 130 000 kr per invånare (cirka 20 000 dollar).

I går la panelen fram sitt betänkande. Och det var en bitter medicin som ordinerades, bland annat:

Kraftiga nedskärningar inom den statliga budgeten. Eftersom den i princip bara består av två delar så handlar i det i praktiken om minskade militära utgifter samt neddragningar i de stora sociala programmen; Social Security (pensionärssystemet), Medicare (hälso- och sjukvård för äldre och funktionshindrade) samt Medicaid (hälso- och sjukvård för de allra fattigaste).
Höjd pensionsålder, på sikt till 69 år.
Höjda skatter och avgifter.
Mindre möjligheter för skatteavdrag.

Den intresserade kan läsa om hela förslaget i dagens Washington Post.

Den amerikanska skuldpanelen får mig att osökt tänka på den så kallade Lindbeck-kommissionen, som tillsattes i samband med den akuta svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Ni kanske minns de 113 punkterna som professorn i nationalekonomi, Assar Lindbeck, presenterade i sitt slutbetänkande 1993? Det handlade om allt från längre skoldagar till sänkta ersättningar inom socialförsäkringarna. Precis som gårdagens Debt Panel så ordinerade Lindbeckkommissionen en bitter medicin för medborgarna.

Några år senare gjorde jag som journalist på tidningen Arbetaren ett uppföljande reportage om de 113 punkterna. Hur många hade faktiskt genomförts, hur många var på gång och hur många var inte aktuella? Jag kommer inte exakt ihåg resultatet, men det var en betydande andel som antingen redan var beslutade eller som var på väg att beslutas eller genomföras.

Jag hade ett långt samtal med professorn om vad jag kommit fram till och jag minns att han var förvånad över genomslaget - han hade själv inte gjort någon uppföljning.

Reportaget blev rejält uppmärksammat i andra medier och kommenterades bland annat på flera ledarsidor.

Det återstår att se hur många av den amerikanska kommissionens förslag som kommer att genomföras. Det är presidentval om knappt två år. Det är knappast lockande för Obama att fatta beslut om kraftiga nedskärningar och höjda avgifter och skatter om han siktar på att bli omvald.

Sannolikt kommer förslagen att dras i långbänk, som Thorbjörn Fälldin troligen hade uttryckt saken...

Om tron som kan försätta berg och avgöra val

2010-11-04T07:19:00.000-07:00

Mellanårsvalet är över här i USA och resultatet blev väl ungefär som väntat: Republikanerna gick framåt stort och tog över majoriteten i representanthuset. Senaten är fortfarande demokratiskt, men man förlorade sex mandat. Det mest glädjande för demokraterna var väl att Harry Reid lyckades besegra Tea Party-favoriten Sharron Angle i senatsvalet i Nevada. I övrigt var det inte så mycket att yvas över.

Nu funderar Rand Paul, som vann senastvalet i Kentucky, att starta en särskild Tea Party-grupp i kongressen. Även om flera av Tea Party-kandidaterna inte lyckades komma in i kongressen, så måste valet ändå betraktas som en rejält politiskt genomslag för denna brokiga och högljudda rörelse.

I skuggan av republikanernas framgångar och Tea Party-rörelsens avtryck på den politiska scenen, så finns det en annan stark och inflytelserik grupp inom amerikansk politik: Den konservativa kristna rörelsen.

Den kristna högern har spelat en stor och tung roll under många år och mycket talar för att dess betydelse snarare ökar än minskar. En stor del av Tea Party-rörelsen är aktiva inom högerorienterade samfund - och i många fall rör det sig om renodlat fundamentalistiska trosuppfattningar: Guds ord och Bibeln ska styra samhället.

För den som är intresserad så finns det ett längre reportage på detta tema i senaste numret av tidskriften Fokus. Min blygsamhet förhindrar mig från att berätta vem som skrivit detta alster, men det är värt att läsa...

Bristen på entusiasm kan avgöra valet

2010-11-01T18:13:00.000-07:00

I morgon, tisdag, är det valdag här i USA och enligt opinionsmätningarna ser det ut att bli en rysare. Republikanerna kommer att gå fram rejält på i stort set alla fronter och som det verkar tar de över majoriteten i representanhuset. I kongressens andra kammare är det betydligt jämnare, främst för att nästan två av tre platser inte är valbara - senatorerna har sex års mandatperiod vilket innebär att en tredjedel av kammaren väljs om vartannat år. Hade alla senatssäten varit uppe för omval hade republikanerna sannolikt tagit över också här. De senaste opinionsmätningarna talar om att senaten kommer att delas upp i två exakt lika stora block: 50 republikaner och 50 demokrater (där ingår även två oberoende senatorer).

Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.

Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.

Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.

Äntligen: Den cylinderfria toarullen

2010-10-27T10:28:00.000-07:00

Vissa saker är så uppenbara så att de inte syns för bara träden... Ett amerikanskt pappersföretag ska nu introducera den tub- eller cylinderfria toalettpappersrullen.

Det avslöjas i dagens USA Today.

Varför har ingen kommit på det förut?

Bara i USA konsumeras så många toarullar så att de tomma cylindrarna (tuberna eller vad det nu heter - den där pappcylindern som är kvar när sista biten papper är avriven) räcker till månen och tillbaka om de läggs framför varandra. Gånger två.

Eftersom det här landets invånare generellt är urusla på att återvinna, så hamnar det mesta på tippen väl förpackat i platspåsar, vilket innebär att de blir liggande där rätt länge innan de så småningom multnar bort.

Nu ska toapappersproducenten testa den cylinderfria rullen i nordöstra USA. Går försäljningen bra så planerar man att sälja över hela landet. Man ligger även i startgroparna för en världslansering. Det finns även planer på cylinderfria hushållspappersrullar.

Enligt fabrikören så blir inte rullarna exakt runda, men de fungerar hur bra som helst när man sätter in dem i hållaren.

Äntligen en grön innovation från USA! Läs artikeln här.

Sverige uppmärksammas för antimuslimsk våg

2010-10-26T09:29:00.000-07:00

Det är verkligen inte särskilt ofta som Sverige uppmärksammas på nästan en helsida i Washington Post. Men i dag skedde det. Tyvärr är väl inte uppmärksamheten av det mer sympatiska slaget . Reportaget handlar om att även Sverige nu anslutit sig till den stora europeiska vågen av antimuslimska och främlingsfientliga politiska partier.

"Anti-Muslim feelings propel right wing - Political rise across Europe - Even in liberal Sweden resentments grow" lyder rubriken (eller rättare sagt huvudrubriken med två nedryckare som det kallades på den tiden jag jobbade som redigerare).

Texten är en ambitiös (möjligen med ett minus för att riksdag kallas "Rikstag" i artikeln)genomgång av den anti-muslimska rörelsen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utgångspunkten är naturligtvis den nyligen genomförda valet och Sverigedemokraternas framgångar där.

Väl värd att läsa för den som vill ha ett utanförperspektiv på sitt eget land. Reportaget kan du hitta här.

Ett annat reportagetips: I senaste numret av Fokus har jag skrivit om det kommande mellanårsvalet. Här är webbversionen.

Guvernörsvalets märkliga effekter på kartan

2010-10-17T08:22:00.000-07:00

Det är lite drygt två veckor kvar till mellanårsvalet här i USA och den stora striden ser ut att stå om senaten. Att republikanerna kommer att plocka ett antal mandat är helt klart. Frågan är om det räcker för att ta hem majoriteten. I så fall måste de vinna tio nya platser - och det är absolut inte omöjligt att de klarar det.

De hetaste senatsvalen just nu är i Nevada, Illinois, West Virginia och Colorado där det i stort sett är dött lopp mellan de demokratiska respektive republikanska kandidaterna enligt de senaste opnionsmätningarna.

I kongressens andra kammare, representanthuset, lutar det mer åt ett maktskifte. Som det ser ut nu kommer republikanerna att erövra minst de 40 mandat som krävs - och sannolikt ytterligare minst ett tiotal.

Det tredje stora valet handlar om 37 guvernörsstolar ute i delstaterna. Även här kommer republikanerna att går framåt rejält. Guvernörsvalet är kan möjligen betraktas som måttligt intressant urifrån ett svenskt perspektiv, men detta års val är extra viktigt. Var tionde år ritas nämligen valkartan om i USA, baserat på senaste folkräkningen ("Cencus"). Delstater med folkökningar får fler mandat i representanthuset på bekostnad av delsteter med folkminskningar.

I denna omritning har guvernören i varje delstat en nyckelroll. Det är nämligen han/hon som i praktiken ritar upp de nya valdistrikten inom delstaten. Detta kan göras på olika sätt och gynna eller missgynna ett partis möjligheter att plocka mandat.

Ta till exempel Florida, som har en rätt kraftig ökning av folkmängden. Alltså kommer delstaten att kunna skicka mer folk till kongressen. Vinner den republikanska guvernörskandidaten valet kan han (Rick Scott) göra den nya indelningen för valdistrikten och han kommer garanterat rita in gränserna så att det gynnar republikanska kongresskandidater. Vinner demokraten (Alex Sink) kommer hon förstås vara kreativ åt andra hållet. Just nu leder Sink knappt i opinionsmätningarna.

Det här systemet har fått vissa valdistrikt att se helt horribla ut när man kollar in dem på en karta. Några ser ut som solfjädrar, andra består av två konsiga halvcirklar och en del består av märkliga långsmala korridorer.

Den amerikanska politiken är sannerligen något att förundras över...

För den som, likt mig själv, är en valpolitisk nörd kan jag rekommendera en jättekul webbplats där man kan följa valet utifrån en massa olika vinklar och vrår: Real Clear Politics. Kolla särskilt in deras sammanställningar av de senaste opinionsmätningarna, som uppdateras så fort det kommer in en ny mätning.

Michelle Rhee lägger ner kvasten

2010-10-14T11:01:00.000-07:00

För ett par år sedan prydde Washingtons DC:s då relativt nya skolchef Michelle Rhee omslaget till Time. Bilden gav genklang och budskapet gick inte att ta miste på. Hon stod stadigt på ett skolgolv, med stenhård blick riktad rakt mot kameran och med en kvast i handen.

Här skulle det gamla eländiga amerikanska skolsystemet sopas ut.

Och säga vad man vill om Rhee, men hon har definitivt sett till att det hänt mycket i den amerikanska huvudstadens kommunala skolor. Hundratals lärare har fått sparken, ett stort antal rektorer likaså och drygt 20 skolor har lagts ner. Nya, unga och nyutexaminerade lärare har anställs i stort antal och elevernas mätbara studieresultat har förbättrats överlag - i några fall väsentligt.

Men under resans gång lyckades hon reta upp ungefär halva befolkningen i DC. Det var folk som inte gillade att deras skolor las ner, att deras lärare försvann eller som menade att hon ensidigt gynnade de rikare och vitare stadsdelarnas skolor framför de fattiga och svarta delarna av sta'n.

När så den nuvarande borgmästaren Adrian Fenty, som handplockade Michelle Rhee som skolchef, förlorade det nyligen hållna primärvalet mot Vincent Gray och därmed i praktiken inte kommer att fortsätta som borgmäster efter nyår, då insåg vi nog alla att det var kört också för skolchefen.

Faktum är att Gray till stora delar vann över Fenty just på grund av Rhees impopularitet.

I går kom det väntade beskeded. Michelle Rhee slutar som skolchef i DC. Det hela är en smula paradoxalt, dels på grund av skolorna i DC faktiskt förbättrats kraftigt under hennes drygt tre år här och dels för att en dokumentärfilm - "Waiting for Superman" - precis haft premiär här i USA. I filmen, som handlar om det överlag urusla amerikanska offentliga skolsystemet spelar just Michelle Rhee en bärande roll. Det är helt enkelt hon som är Superman. Hon som ska rädda skolorna.

Nu har Superman lagt ner ner kvasten och tagit sin mats ur skolan, om bildspråket tillåts.

Vad hon tar vägen härnäst är inte känt, men ett tips är att hon dyker upp någonstans på västkusten vad det lider. Hennes särbo sedan flera år, Kevin Johnson, är nämligen borgmästare i Sacramento. Johnson är för övrigt före detta professionell basketbollspelare.

En månad kvar till valet

2010-09-30T05:22:00.001-07:00

Det så kallade mellanårsvalet här i USA närmar sig med stormesteg. Om lite drygt en månad, den 2 november, ska folket här välja om hela representanthuset samt rösta om 37 av 100 platser i senaten, lika många guvernörer och många tusen andra förtroendevalda på delstats- och lokalnivåer.

Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.

Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.

President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.

Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.

Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.

Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.

Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.

The Greatest Country in the World

2010-09-25T06:40:00.000-07:00

Det var nog en av de minst överraskande rapporter som någonsin publicerats:

USA är världens största land.

Eller rättare sagt... Världens fetaste land.

Rapporten, som kommer från OECD, har tittat på fetmaläget i världens 33 mest industrialiserade länder. USA ligger i topp. Och har i stort sett ingen konkurrens.

Två av tre amerikaner är överviktiga (över 25 i BMI). Jag upprepar: två av tre.

En av tre vuxna amerikaner är feta (över 30 i BMI).

Det är egentligen fullständigt sanslösa siffror och konsekvenserna för det amerikanska samhället och individerna är både drastiska och kostsamma. Fetmarelaterade sjukdomar som diabetes och hjärtproblem har exploderat de senaste 30 åren. Enligt en federal beräkning kostar fetman varje år 147 miljarder dollar i direkta medicinska merkostnader.

Enligt OECD-rapporten är amerikanska kvinnor fetare än männen. Omkring 36 procent av kvinnorna har en BMI på 30 eller mer. Motsvarande siffra för män är 32 procent.

Två på fetmatoppen är Mexico, vars kvinnor faktiskt skuggar sin amerikanska systrar: 35 procent är feta. Mexikanska män är dock slankare, här är det "bara" 24 procent som räknas som feta.

Smalaste landet i världen är Japan. där endast tre procent av både män och kvinnor är feta. Jag antar att det är sumobrottarna som drar upp statistiken för männen...

De hurtiga norrmännen ligger bra till: På fjärde plats i smaltoppen med en fetmanivå på strax under tio procent. I Sverige räknas drygt tio procent av den vuxna befolkningen som fet, vilket är en fördubbling sedan början av 1990-talet. Också bland svenska barn ökar fetman och ligger nu på omkring fyra procent.

Det är dock ingenting mot USA. Där är siffran mer än fyra gånger högre.

Nu är Teresa Lewis död

2010-09-23T18:42:00.000-07:00

Klockan 21:13 i kväll förklarades Teresa Lewis död. Hon blev därmed den tolfte kvinnan som avrättades sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 och den första i delstaten Virginia på nästan 100 år.

Avrättningen skedde med en giftinjektion.

Läs mer i Washington Post.

Se också mitt förra inlägg, som jag vill rätta på en punkt. Avrättningen skedde alltså nu i kväll, amerikansk tid. Inte på morgonen som jag hade skrivit. Det innebar också att Teresa Lewis åt sin sista måltid i dag. Inte i går kväll.

I morgon dör Teresa Lewis

2010-09-22T16:56:00.000-07:00

Jag har just leverat ett längre reportage om USA:s kriminalvård till en tidning i Sverige. Det sitter 2,3 miljoner amerikaner i fängelse i det här landet. Var hundrade vuxen amerikan. Straffen är långa och hårda. För en del är domen väldigt definitivt: de döms till döden.

För mig som svensk är det obehagligt att tänka på att det här landet faktiskt legalt tar livet av folk. Det ligger väldigt långt från min egen uppfattning om rättstänkande och rättssäkerhet. Särskilt i ljuset av att det de facto avrättats ett antal personer - också under senare år - som vid uppföljande undersökningar med t ex ny DNA-teknik visat sig vara oskyldiga till det brott som de avrättats för. I "death row" sitter också många utvecklingsstörda och personer som bara var tonåringar när de begick de brott som de senare dömdes till döden för.

Det är inte osannolikt att Teresa Lewis dör ungefär samtidigt som ni läser det här. Hon ska avrättas i morgon bitti, amerikansk tid, i delstaten Virginia som ligger ungefär en kilometer söder om där jag just nu sitter.

Lewis är 41 år och dömdes för att ha planlagt och beordrat mordet på sin man och son för åtta år sedan. Syftet var att få ut deras livsförsäkring. De båda männen som utförde själva morden dömdes båda till livstids fängelse. Teresa Lewis fick ett hårdare straff: döden.

Hon har överklagat i samtliga instanser och bett om nåd av guvernören - utan framgång. Hennes advokater har bland annat hävdat att det är orimligt med dödsstraff med tanke på att hon faktiskt inte utförde morden. Tester har också visat att hon är på gränsen till utvecklingsstörd - något som också borde tala emot dödsstraff, menar de tusentals personer som engagerat sig i hennes fall - däribland den kände författaren John Grisham.

Teresa Lewis blir den tolfte kvinnan som avrättas sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 (1 200 har avrättats totalt) - och den första kvinnan som dödas av delstaten Virginia på 98 år. Hon kommer att dö genom giftinjektion och har som sin sista måltid valt kycklingfilé med sockerärtor. Till efterrätt en chokladkaka.

Läs gärna vad John Grisham skriver om Teresa Lewis.

Dancing with the Stars featuring Bristol Palin

2010-09-20T10:14:00.000-07:00

I kväll är det premiär för den nya säsongen av ABC:s Dancing with the Stars och bland de tolv stjärnorna som ska dansa med professionella partners finns Bristol Palin, dotter till Sarah.

Som ni kanske kommer ihåg blev Bristol rejält omskriven för drygt två år sedan. John McCain hade precis, till allas förvåning, utsett Alaskas dåvarande guvernör till sin vice president-kandidat. Sarah Palin hade gjort sig känd som en konservativ kristen med profilerade och hade uttalat sig skarpt mot till exempel sex före äktenskapet, liksom mot sexualundervisning i skolorna och mot preventivmedel och aborter. Istället predikade hon avhållsamhet.

Det blev med andra ord rätt pinsamt när det strax efter utnämningen avslöjades att den 17-åriga dottern Bristol var gravid. Men likt mycket annat, lyckades Sarah Palin krångla sig ur situationen på något sätt. Det unga paret - Bristol och Levi Johnston - gick ut och berättade att de skulle gifta sig med varandra.

Sonen Tripp föddes sedan i december 2008 och några månader sedan bröt paret upp. De hade en snabb återförening för en tid sedan, men skilde sig igen efter bara några dagar.

Nu kommer dock strålkastarljuset åter att riktas mot Bristol. Hon är en av stjärnorna i Dancin with the Stars, som drar igång på prine time-tid i kväll. Hon ska dansa med Mark Ballas och inför premiären har hon bland annat sagt:

"I knew the dancing would be hard, but (questioning) has been non stop. The same questions over and over about my mom".

Hon klagar också över att hennes fötter värker och att hon behöver ha "an attitude".

Bland hennes motståndare i dansens virvlar finns sådana storheter som Michael Bolton (sångare) och David Hasselhoff (skådis i bl a Baywatch).

Mer info för den dansintresserade finns på ABC:s webbplats.

Klent intresse för det svenska valet

2010-09-19T07:28:00.000-07:00

Det svenska valet pågår för fullt denna söndag och i morse bläddrade jag igenom våra tidningar här i Washington DC för att läsa vad de amerikanska medierna skriver inför valet.

Inte ett ord.

Jag satte på datorn för att kolla in andra amerikanska tidningar och etermedier och vad de har om valet.

Förgäves.

Intresset för ett val i ett litet land i norra Europa verkar vara i det närmaste obefintligt. Jag har hitta några småartiklar och notiser och ett par inlägg i bloggar kopplade till större tidningar. Det är allt.

Jag antar att själva valresultatet kommer att rapporteras i morgon och jag ser att nyhetsbyrån AP med flera lagt ut texter nu under dagen. Men i övrigt ingenting inför valet, inga analyser, inga porträtt av valets profiler, inga presentationer av partierna.

Man kunde ju möjligen tycka att Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna borde ha renderat åtminstone ett eller annat större reportage i amerikanska medier. Men icke.

Däremot ägnar amerikanska medier mycket uppmärksamhet åt det afghanska valet, vilket kanske är förståeligt med tanke på USA:s aktiviteter i landet...

Intressanta primärval på flera håll

2010-09-15T06:02:00.000-07:00

Från den yngste till den äldste. Vince Gray vann primärvalet för den demokratiska borgmästarkandidaturen i DC överlägset i går, tisdag. Siffrorna är ännu inte klara, men som det ser ut fick Gray 53 procent av rösterna mot 47 för sittande Adrian Fenty.

Fenty, den yngste borgmästaren någonsin i Washington DC, tvingas därmed lämna posten efter bara en mandatperiod, något som ingen trodde för bara ett halvår sedan. Han efterträds av Gray, som ironiskt nog blir den äldste borgmästaren någonsin. Han är 67 år och kommer alltså vara 71 vid nästa val. För den som är intresserad av bakgrunden kan jag rekommendera en väldigt bra artikel i dagens Washington Post. Fentys misstag kan en och annan politisk strateg säkert lära sig rätt mycket av...

Överhuvudtaget var det en del intressanta primärval runt om i landet i går. Främst i Delawere, där den i princip helt okända Tea Party-kandidaten Christine O'Donell överraskande vann mot den stora favoriten Mike Castle. O'Donell blir nu republikanernas kandidat till senaten. Vilken demokrat hon ska möta är ännu oklart. Senatsplatsen är vice president Joe Bidens gamla. Han har suttit på det mandatet sedan valet 1972. Enligt rapporter jublade demokraterna över O'Donells seger, hon anses vara för extrem för att locka väljarna i den politiska mittfåran.

För detta presidenten Bill Clinton uttalade sig för övrigt i en AP-intervju i går att "många av republikanernas kandidater (inför höstens val) får George W Bush att framstå som liberal".

Han har onekligen en poäng.

Förvånansvärt spännande borgmästarval i DC

2010-09-13T17:06:00.000-07:00

Trots att det egentligen är sju veckor kvar till valet, så avgörs det vem som blir borgmästare här i Washington DC redan i morgon, tisdag.

Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...

I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.

Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.

Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:

De kommunala skolorna har äntligen börjat bli bättre. Eleverna i alla stadsdelar och i alla årskurser har förbättrat sina testresultat jämfört med övriga landet, i några fall kraftigt.
Ett antal kommunala skolor, parker, lekplatser, idrottsanläggningar och liknande har genomgått omfattande och mycket välbehövliga renoveringar under Fentys mandatperiod.
Standard, skötsel och underhåll av vägar har förbättrats kraftigt.
Snösvängen fungerade jämförelsevis mycket bra under det stora snöovädret i vintras.
Staden har byggt ett antal tillfälliga och mer permanenta bostäder för hemlösa.
Kriminaliteten har minskat, särskilt i de socialt mest utsatta områdena i nordöstra och sydöstra DC.
Den allmänna servicenivån för de kommunala verksamheterna har förbättrats rejält. Inkompetenta och halvkorrupta chefer har rensats bort och flera större omorganiseringar har gjorts.

Men trots alla påtagliga förbättringar lutar det åt att Adrian Fenty kommer att förlora i morgon. Och det är främst den svarta majoriteten i DC - drygt 50 procent av invånarna har afro-amerikanskt ursprung - som vänt sig mot honom.

Man är irriterad över hans attityd och menar att han inte lyssnat på de svarta, särskild de som bor i de fattigare stadsdelarna. Hans intresse för denna stora väljargrupp försvann dagen efter det förra valet, menar kritikerna.

Att Fenty själv är svart spelar ingen roll - eller gör till och med hans svek ännu värre. Han är uppvuxen i det mer välbärgade nordvästra DC, umgås gärna med sina vänner i de rikare stadsdelarna och saknar helt förankring i det verkliga DC, tycker många.

Vincent Gray, däremot, bor och har sina rötter i ward 7, den fattigaste och mest utsatta delen av Distriktet. Något han ofta framhåller på möten och debatter. Han hyser stort förtroende bland de svarta ledarna i DC (kyrkliga ledare, community organizers och liknande), som i princip alla gått ut och aktivt stött Gray.

Han är nästan 30 år äldre än Adrian Fenty, är lugn och sansad och har enligt många en betydligt bättre förmåga att få folk att hålla ihop och gemensamt gå mot samma håll. Kanske kan man säga att Fenty är en klassisk "doer" med mindre bra förmåga att lyssna på vad andra säger. Och att Gray är ungefär tvärtom: Kompromissinriktad och öppen för diskussion och intryck.

Och tydligen är det en Gray-typ som Washingtonborna föredrar. Åtminstone just nu.

Valet är dock inte avgjort ännu. Enligt opinionssiffrorna leder Gray med runt 5-10 procentenheter. Men ett primärval är svårt att förutse. Det handlar bland annat om hur många av dem som registrerat sig som demokrater som faktiskt kommer att gå och rösta i morgon.

Det lär bli en spännande valvaka i Distriktet.